Månad: augusti 2015

Rosenblad från helikopter, ledmotivet från ”Gudfadern” och sex svarta hästar. Gangsterbegravning i Rom idag.

Alla storskurkar dör ju inte i uppgörelser. En del kolar bara av naturligt vid sisådär 65 års ålder. Det gäller till exempel Vittorio Casamonica, överhuvud för en av Roms mäktigaste maffiaklaner. Så här gick det till (och min text är en översättning från Roma Todays referat).

Kistan åtföljdes av tonerna från Gudfadern, framförda av en orkester som stod uppställda framför kyrkan Don Bosco, i kvarteret med samma namn i stadsdelen Tuscolano. Hundratals släktingar, vänner och bekanta hade samlats för att ta ett sista avsked av Vittorio Casamonica, överhuvud över klanen med samma namn /…/ som sedan decennier verkat i stadsdelarna Morena, Anagnina och Romanina. 

Vid begravningen, som hölls denna eftermiddag, sparades inte på något: katafalk, svarta hästar, kuskar, musik, plakat, en veteran-Rolls Royce och till och med en helikopter, från vilken det kastades ut tusentals röda rosenblad. Det sista avskedet täppte igen en hel stadsdel. Kistan transporterades inuti en svart snidad kaross som drogs av sex svarta hästar och kördes av två kuskar, och processionen, som gick genom hela Tuscolana, blockerade tidvis hela området.

Här är Repubblicas video från begravningen (via Youtube).

Bland de hundratals i publiken syntes flera stora skyltar och banderoller – en av dem föreställande bossen själv, helt klädd i vitt framför ett fotomontage med Colosseum och Peterskyrkan och med texten ”Kung av Rom”. På en annan skylt stod skrivet ”Du erövrade Rom, nu kommer du att erövra paradiset”. Uttåget ur kyrkan skedde till tonerna av musiken från Stanley Kubricks ”2001” (det vill säga, Richard Strauss bombastiska ”Also Sprach Zarathustra”, min anm)

Klanen Casamonica anses allmänt tillhöra Roms mäktigaste brottsorganisationer. Familjen anlände från Abruzzi i början av 1970-talet och har kopplats samman med svart låneverksamhet, pengatvätt, narkotikasmuggling och riggade upphandlingar. De har också samarbetat med Banda della Magliana.

Efter begravningen har församlingen Don Bosco fått hård kritik för att ha tillåtit den showartade begravningen av en känd boss från undre världen. Bland annat har nyhetsbyrån Ansa påmint om att kyrkan för ett par år sedan vägrade förrätta begravningsgudstjänst för Piergiorgio Welby (1945-2006). Welby, som var politiker för Partito Radicale, var en stark förespråkare för dödshjälp till svårt sjuka (han led själv av obotlig muskeldystrofi) och fick också hjälp att avsluta sitt eget liv.

När hans hustru önskade en katolsk begravning vägrade dock kyrkan – som är emot eutanasi – att befatta sig med någon sådan. Welbys begravning hölls istället utanför kyrkan, på piazzan.

Inrikesminister Angelino Alfano har nu begärt en redogörelse för händelsen av Roms polischef Franco Gabrielli.

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om ”Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

”Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Fotograf + reporter = team? Om varför är det så svårt att få det att funka.

Jag har jobbat som reporter i snart tjugo år och delat uppdrag och framsäte med hundratals fotografer. Många av dem oerhört skickliga – åtminstone på att fotografera. Och bra personer, sådana man trivs med att tillbringa ett par timmar i bilen med. Vilket ju också är viktigt. Ändå vet jag inte riktigt om jag någonsin hittat det där samarbetet jag längtat efter. Det är så mycket i vägen, så mycket om gör relationen mellan reporter och fotograf om inte komplicerad, så i alla fall ojämlik. Men varför?

Skillnader i förkunskaper är nog jobbigast av allt. Reportern har allt som oftast ägnat dagar och månader åt ett ämne eller en story, fotografen har slängts in i sista sekunden. Det är också en situation som blivit allt mer accentuerad i takt med att fotoavdelningarna skurits ner och anställda pressfotografer förväntas göra allt mer, allt snabbare.

Skillnaden i utbildning och klassbakgrund är en annan faktor. Fotografer är oftast utbildade i foto, reportrar i statsvetenskap eller ekonomi eller liknande. Det gör att det ofta infinner sig en slags över- underordning, där reportern ska förklara jobbet ”på ett begripligt sätt” för fotografen, hen ska försöka förstå (samtidigt hen kör bil och ev pratar i mobil om ett annat uppdrag) vad det hela går ut på och reportern ska försöka undvika att låta som en mästrande föreläsare. Det blir ojämlikt, helt enkelt. Och om jag tycker det är jobbigt, kan jag ju bara föreställa mig hur otillfredsställande situationen är för fotografen.

Till saken hör också att reportrar (särskilt om de är av min typ) och fotografer ofta går igång på helt olika jobb och teman. Fotografen föreställer sig bilder som berättar, medan åtminstone jag går igång på strukturer, samhällsförändringar, intellektuella resonemang, teorier, maktförhållanden. Sånt som är svårt att skildra i bild. Av den anledningen tycker jag ofta lite synd om de fotografer jag ska jobba med. ”Ännu en gubbe på kontor”, brukar det handla om.

När jag är ute på jobb så skäms jag därför ofta för att jag inte har roligare motiv – med action och människor i starka färger! – att ställa upp framför fotografens kamera. Jag tänker att fotografen nog har rätt tråkigt och att det är mitt fel. Men när jag tänker så brukar jag samtidigt bli lite arg. Varför är det mitt ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder?

Jag har för stor respekt för fotografers kunnande för att släpa runt begåvade bildjournalister att ta idiotiska gubbebilder. Med åren har jag också åldersskillnaden mellan mig och många av fotograferna ökat – och därmed förstärks känslan av att jag på något sätt är ”chef” över uppdraget. Det är en roll jag inte känner mig särskilt bekväm i. Ofta är understryks det sneda förhållandet av hur intervjupersonerna bemöter teamet, med en timme åt reportern och tio minuter åt fotografen.

För frilansar blir situationen än mer sned eftersom reportern är den som kan och säljer in jobbet och fotografen blir än mer en andra klassens medarbetare.

Ett svårighet är också – menar jag i alla fall – att press- och reportagefotografi inte nödvändigtvis är som bäst när det följer reporterns story i hälarna. De bästa bilderna berättar sin egen historia och går att tolka på andra sätt, mer öppet än journalistiska texter. De har ett annat sätt att kommunicera – i bild, nämligen. Riktigt bra bildjournalistik behöver nästan inte någon text. Den talar för sig själv. Och riktigt bra reportage eller nyheter är sällan beroende sällan de bästa och mest intressanta bilderna. Det ser man inte minst när man delar på uttrycksformerna – det går för det mesta lätt som en plätt att visa bilder för sig, texter för sig.

När tidningarnas bildavdelningar slimmats har också fotografernas förmåga att bjuda motstånd och stå upp för bilden minskat. Det länge sedan jag hörde någon bli rejält utskälld för att ha beskurit en bild utan att be om lov, om man säger så. Många mediechefer (som nästan alltid har en bakgrund som skrivande reportrar) är också enormt okunniga kring bilder, och saknar tilltro till bildens förmåga att beröra och berätta. De fattar inte kraften i något som går att tolka på många sätt, eller som berör känslomässigt (vilket för övrigt också gäller texter som på något sätt avviker från mallen). Det gör att fotografen reduceras till en platt illustratör av texten – och tidningarna blir allt tristare.

Jag hoppas att jag ska hitta en sån där fotograf någon gång. Kanske behövs det helt enkelt mer tid för att kunna etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade i jobben. Som det nu är känns det som om det riktiga samarbetet alltid bara dinglat en bit bort, något som skulle kunna bli, men oftast inte. Det är tråkigt.

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, ”Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok ”Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

”Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Skakande nya siffror kring Syditaliens ekonomi. ”Sedan 2000 sämre tillväxt än Grekland”

Att Syditalien – il mezzogiorno, som området söder om Napoli kallas på italienska – knappast tillhör världens tigerekonomier är väl känt. Sedan länge ligger medelinkomsten i regioner som Kalabrien och Sicilien på ungefär hälften av snittet i det rika Norditalien. Konflikten och kontrasten mellan nord och syd är en av de krafter som format och fortsätter att forma Italien. Och oförmågan att jämna ut skillnaderna är definitivt en av statens största misslyckanden.

Inte för att inte ansträngningar har gjorts: miljarder och åter miljarder har plöjts ned i söderns ofruktbara ekonomiska mylla. En stor del av försvunnit i helt fel fickor – framför allt till korrupta politiker, byggherrar och till maffian. Söderns underutveckling ligger också bakom mycket av den norditalienska separatismen och partiet Lega Nords framgångar. Varför ska vi – som ekonomiskt är en del av Bayern – fortsätta att sponsra ett kriminellt och stagnerande stycke av Algeriet? Ungefär så går snacket och har så gjort länge.

I förrgår kom nya skrämmande data om ekonomin i mezzogiorno, presenterade av Svimez, För sjunde året i rad faller söderns bruttonationalprodukt. Tillväxten mellan 2001 och 2013 är bara hälften av Greklands. Ja, av Greklands. Om Italien söder om Napoli vore ett eget land vore det … en katastrof.

Och inte är det särskilt roligt nu heller. Medelinkomsten i förhållande till nord är lägre än någonsin, födelsetalen är lägre än någon gång sedan Italiens enande. Av de arbetstillfällen som förlorats i Italien sedan krisen slog till 2007 har också en oproportionerligt stor del försvunnit härifrån. Idag har bara var femte kvinna i södern ett arbete, vilket ska jämföras med 51 procent i EU som helhet. Var tredje person i Mezzogiorno lever i fattigdom, mot var tionde i norra Italien. Antalet jobb är tillbaka på 1977 års nivå, med katastrofala följder för framför allt unga.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedn 2011 har klyftorna vidgats ytterligare mellan nord och syd.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedan 2013 har klyftorna vidgats ytterligare..

Rapporten fick bland annat författaren Roberto Saviano att reagera. I ett öppet brev till premiärminister Matteo Renzi kräver han insatser, omgående. Södern dör, skriver han. Och som det nu är ”sticker till och med maffian härifrån, för det finns inga pengar att tjäna”.

”Att det föds så få barn beror på att det blivit en lyx att skaffa barn. Och att skaffa två, är rena dårskapen. Och de som ändå föds, växer upp med idén om att fly, bort från den förnedring det innebär att aldrig få ett erkännande för sin kapacitet”, skriver Saviano. Han efterlyser statligt stöd – men inte på det gamla, Stålverk 80-liknande, sättet. Nej, södern måste få växa på sitt eget sätt, få bli ett laboratorium.

”Vi ska inte återöppna Cassa del Mezzogiorno [det gamla, kritiserade industristöds-organet som existerade 1950-1984] utan tillåta begåvade och skickliga företagare att växa, utan att bli uppätna av byråkrati, skatter och korruption.”

Matteo Renzi har nu reagerat. Kanske känner han pressen från både statistiken och opinionen. Den 7 augusti sammanträder topparna i regeringspartiet för att om möjligt skaka fram en nödplan för en region som riskerar, enligt Svimez, en permanent underutveckling och en desertificazione industriale.