Månad: december 2014

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Vad är det som skymmer utsikten över Rom? 1,3 miljoner tv-antenner, så klart!

Skrev i Sydsvenskan idag om ett mycket italienskt problem – och ett välkommet (fast kanske utsiktlöst) försök att råda bot på situationen.

IMG_2276-1

Med antenner i vägen? Nu ska de i alla fall bort – åtminstone några av dem.

Ljuset över Rom är något speciellt. De varmt gula och terrakottafärgade taken, kyrkorna, Pantheon och förstås Peterskyrkans enorma kupol och fasad. Bäst tycker jag utsikten är från de kapitolinska museernas kafé. Där kan man dessutom få ett glas kall prosecco till.

Tyvärr finns det en hel del som skämmer bilden. På Roms hustak sitter nämligen inte mindre än 1,3 miljoner tv-antenner monterade. Varje hushåll har sin egen, gärna monterad med själva antennsladden hängande utanpå fasaden. Hälften av dem används inte längre, utan har bara lämnats kvar.

Resultatet: en lika ryslig som onödig förfulning, en spretande snårskog av metalliskt ogräs i skyn.

Nu ska en ny kampanj, Tetti Puliti (rena tak), från stadens företagarförening råda bot på situationen. Snårskogen av spretande antenner ska bort, centralantenner monteras.

Om det kommer att lyckas? Jag hoppas det. Men det finns anledning att tvivla.

I antennskogen manifesteras flera av Italiens och italienarnas sämsta sidor. Antennanarkins rötter finns i oförmågan att vårda gemensamma värden (som all form av offentlig miljö), frånvaron av myndighetskontroll och, förstås, i förkärleken till televisionen.

Samma problematik ligger bakom så många av Italiens större och mer allvarliga utmaningar: miljön, förslumningen av stadskärnorna, frånvaron av på fungerande infrastruktur och social service i städernas förorter.

För att inte tala om benägenheten att rösta på politiker med egna tv-kanaler.

Pellegrino Artusti – den okände matentusiasten bakom Italiens första och mest spridda moderna kokbok.

Ytterligare ett utdrag ur min kommande guidebok, “Mitt Toscana och Umbrien”. Håll till godo!

—————————

Så många av de företeelser som vi idag kallar ”italienska” är i själva verket rätt så nya påfund. Särskilt om man betänker kulturen och civilisationens urgamla rötter på den italiska halvön.

Risorgimento-rörelsen och nationens enande var förstås grunden. Den tidiga fascismen gjorde också sitt till, med vägnät, postväsende och en utbyggd statsapparat. Under 1950-talet tog själva det kulturella enandet fart på allvar: genom radio, TV, filmen och så småningom egen bil skapades växte känslan av att halvön var en nation, ett folk med ett gemensamt språk.

En omistlig ingrediens i det italienska är förstås även maten. Fortfarande är förvisso de regionala köken urstarka: maten i Bologna och Parma är distinkt annorlunda än det som serveras på Sicilien. Ja, det räcker faktiskt att röra sig mellan, säg, Pitigliano och Orvieto, för att menyerna och specialiteterna ska skifta.

Men trots allt – visst det finns ett italienskt kök. Åtminstone framstår det ju så för oss utomstående. Och här finns ett namn att lägga på minnet: Pellegrino Artusi (1820-1911).

mmqvxc

Pellegrino Artusi.

Artusi föddes i en apotekarfamilj i Emilia-Romagna, men flyttade 1852 till ett hus på Piazza d’Azeglio. Som ungkarl hade han gott om tid för sina två stora fritidsintressen och passioner: litteratur och matlagning. Under resor samlade han på sig recept från hela Italien, recept som han slutligen sammanställde till kokboken La Scienza in cucina e l’Arte di mangiar bene (Ungefär: ”Om köksvetenskapen och konsten att äta väl”). Ingen ville ge ut 71-åringens samling av 475 recept, utan han fick bekosta tryckningen ur egen ficka.

Trots en okänd författare och en obefintlig marknadsföring blev dock boken en framgång utan dess like. På sätt och vis är Artusi föregångare till alla moderna kokbokssuccéer.

CopArtusi2

Första upplagan av Italiens viktigaste kokbok: La Scienza in Cucina e L’Arte di Mangiar Bene från 1891.

I sin bok inkluderade Artusi recept från hela Italien. För för första gången fanns hela den enorma kulinariska rikedomen i landet samlad och snart var boken en given bröllopspresent. Att laga mat som en modern medborgare var att följa Artusis enkla och pedagogiska instruktioner i köket.

Fjorton utgåvor hann Pellegrino Artusi med innan sin död vid 91 års ålder.  Sedan dess har Artusi fortsatt att vara i tryck – och du hittar den fortfarande i varje bokhandel. Den är också den mest spridda italienska boken genom tiderna.

I Florens bodde Artusi på Piazza d’Azeglio 25. Han är begravd på kyrkogården strax nedanför kyrkan San Miniato al Monte.