Månad: november 2014

Vad ska Italien leva av i framtiden? Krönika i Sydsvenskan idag.

Skriver i Sydsvenskan om några intryck från min resa i Toscana. Så mycket är underbart – men oron för framtiden är också ständigt närvarande.

——————

Jag reser i ett höstligt, varmt och bedövande vackert Toscana. Piazzorna är tomma, restaurangerna är stängda. I vanligtvis proppfulla städer som Montepulciano eller Siena syns plötsligt lokalbefolkningen. Tempot är lugnt, stressen obefintlig, tycks det som.

En tidig, småregnig morgon har jag hela Piazza del Campo för mig själv – en ovanlig lyx. Livskvalitet? Jo, visst.

Men allt står inte bra till i Italien. Visst, att gnälla på regeringen och på det egna landet är en nationalsport och kommer nog alltid att vara. Fast det finns också en oro som återkommer, gång efter gång.

Det är något med vädret – sommaren var kall, vintern som gick var regnig och större delen av både kastanj- och olivskörden har förstörts av en ny sorts parasit.

I Terni demonstrerar stålverksarbetarna för att behålla jobb i en dödsdömd bransch, den nya regeringen under Renzi kämpar för en reform av valsystemet. I Repubblica läser jag att landet i princip varit utan tillväxt sedan 2000. Kommuner, län och regioner – alla har slut på pengar.

Och över allt svävar frågan: vad ska landet leva av om fem, tio eller tjugo år?

“Det borde införas en skatt på kinesiska varor. De kopierar ju allt vid gör och kallar det Made in Italy. Jag som företagare måste betala riktiga löner till mina arbetare, se till att de kan ta semester och har begränsad arbetstid. Klart mina varor blir dyrare då”, säger bronsgjutaren Simone Calcinai.

Oron går igen i turistindustrin, en av de näringar som trots allt ännu växer och utvecklas. I Florens, Montepulciano, Siena och Pienza låter det likadant:

“Hur ska vi få dem att stanna mer än någon dag eller några timmar? Hur ska vi få den stora massan av turister att stanna upp, våga upptäcka mer än huvudgatan och domkyrkan, göra av med mer pengar?”

“Vi kämpar mot de stora researrangörerna i USA, Kina och Ryssland. Men det är svårt att få dem att ändra sig. När de säljer sina resor vill de packa in så mycket som möjligt: en dag i Rom, en halv dag i Siena, några timmar i Montepulciano, en dag i Florens.”

Mest syns de stora grupperna av kinesiska turister: ofta avskärmade med hörlurar i öronen, följande en guide. Första gången i Europa, som de betar av på tio dagar eller mindre.

Resandet för människor samman, sägs det. Men grupperna är inte på baren om morgonen, eller på marknaden eller på trattorian om kvällen.

Däremot sitter de i stora grupper framför Palazzo Vecchio och äter medhavd matsäck. De fotograferar sina fruar framför kopian av Michelangelos David, framför katedralen, framför Lorenzo Ghibertis berömda reliefdörrar till baptisteriet. Inne i lyxaffärer som Gucci och Bulgari tas de emot av kinesisktalande expediter.

Mitt under en rundvisning i Lucca ringer telefonen hos min guide, som nyss berättat att hon inte vet om hon ska få behålla sitt jobb hos kommunen, eftersom all turistinformation ska centraliseras till Florens – ett sätt att spara pengar, förklarar hon.

Det är från hennes sons skola som, säger hon, nu saknar både skolböcker, fungerande kopieringsapparater och där det dessutom regnar in på grund av obefintligt underhåll.

“Jag är klassförälder. Nu måste jag ringa runt till alla föräldrar och be dem ta med vattenflaskor till barnen. Dricksvattnet är inte säkert att dricka längre.”

Oreficeria Carli – familjeföretag sedan 1665, nu i TOLFTE generationen.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Familjeföretagen har länge varit Italiens ekonomiska ryggrad. På ett helt annat sätt än i Sverige drivs firmor i generation efter generation. Att hitta företag som på detta sätt gått i arv i hundra år eller mer är ingen ovanlighet. Fascinerade är också hur familjeföretagen i många fall vare sig vuxit eller krympt: de har bara rullat på, en trygg försörjning för ett par personer i decennium efter decennium. Jag har hört den här historien berättas med stolthet många gånger – “det var min farfars far som startade firman”.

I Lucca, på den gamla huvudgatan Via Fillungo, ligger Oreficeria Carli, som (om nu historien är sann, men det verkar det som) har ett svårslaget rekord i genren. Silverhandeln grundades 1665 (ett par årtionden efter regalskeppet Vasas förlisning, mitt under svenska stormaktstiden, två hundra år innan Italiens enande) av en viss Carlo Carli och har alltså gått i arv i familjen sedan dess.

På bilden sitter nuvarande innehavaren, Pietro Carli vid sitt skrivbord. Nuvarande inredning är inte från grundandet, men väl från en renovering 1831. Lokalen är ännu äldre och har fortfarande en liten balkong i ena hörnet, som användes för att medeltidens tyghandlare skulle kunna rulla ut sina vackra sidentyger inför ögonen på kunderna. I taket är det valv och fresker, förstås.

Hur affärerna går vet jag inte. Marknaden för begagnade praktpjäser i silver borde inte vara så stor. Å andra sidan kanske familjen får jobb med renoveringen av infattningen kring Luccas mest vördade religiösa föremål: träskulpturen Volto Santo, vars ansikte sägs ha skulpterats av en ängel och som har en praktfull inramning av silver, utförd av medlemmar ur familjen Carli.

Min gissning är att familjen äger fastigheten sedan ett par århundraden och kan leva gott på hyresintäkterna … men det förstås bara en gissning.

På krogen i Florens: bistecca, crostini, pici.

Jag har just kommit tillbaka från en månads researchresa i Toscana. Ja, jag vet – jag får emellanåt nypa mig i armen när jag inser att det faktiskt – i någon mån – kan ingå i mitt yrkesliv att resa runt i Italien och prova mat och vin. Men så är det faktiskt.

Här är ett försmak från restaurangen Alla Vecchia Bettola i Florens. Klassisk italiensk trattoria, men med klass och och ambitioner i matlagningen, tyckte jag. Texten är förstås på väg in i min kommande guide bok “Mitt Toscana och Umbrien”, som utkommer våren 2015.

*****

Som nordbo tar det ett tag att vänja sig vid de italienska mattiderna. Middagen kan ju inte sällan dra iväg mot både 22 och 23 på kvällen, särskilt under de varmaste månaderna.

DSCF4688

Bistecca. Minimibeställning ett kilo, mörkt rå i mitten.

Att vara tidig (vilket vanligen betyder från 19.30, när köket öppnar) har emellertid sin charm. Inte minst ökar chansen att få ett bord. Att komma tidigt innebär också att du kan få uppleva hur stället långsamt fylls med andra gäster. Om de andra gästerna dessutom visar sig vara alldeles vanliga italienska familjer i flera generationer, par som vill äta något gott tillsammans eller kräsna gubbagäng – ja, då vet du att du hamnat på ett bra ställe.

Så där är det på Alla Vecchia Bettola, som ligger alldeles utanför stadskärnan, söder om Oltrarno och Porta Romana. Restaurangen är en trevlig mix av bistrokänsla med marmorbord och klinker och överpyntat hembygdsmuseum.

Maten är strikt toskansk: crostini med varm leverpastej, utsökta charkuterier, trippa och förstås bistecca alla fiorentina. Köttigare än så här blir det inte: ett hypermört, dallrande stycke kött, grillat på utsidan och mörkrött i mitten.

140710_0360

Chianina-kalvar i Val d’Orcia.

Själv har jag provat – mest av misstag – den udda kombinationen av kanin, kronärtskocka och zucchiniblommor, allt friterat i krispig, lätt smet. Men gott var det. Vill du prova än mer radikala toskanska specialiteter som nervetti (märg från nötdjurens klövar) och cervello (hjärna) är La Vecchia Bettola ett utmärkt val.