Månad: maj 2014

Bra frågor från grävande journalist-magasinet Scoop

I nästa nummer av Grävande Journalisters tidskrift Scoop kommer ett utdrag ur ”Sanningen bakom Tambourinehärvan”. Dessutom en liten fråga svar med mig. Här är en del av intervjun. Bra frågor från redaktören Fredrik Nejman!

Varför har du skrivit den här boken?

Det började med att jag som nyhetsreporter på Sydsvenskan bevakade rättegången mellan The Cardigans och The Hives. När jag efterhand satte mig in storyn insåg jag att mycket i den ganska omfattande bevakningen av ”härvan” varit både grunt och i vissa fall rent missvisande – så det kändes att det fanns saker att rota i.

Jag insåg också att här fanns en ovanlig historia och en chans att berätta i detalj om en sida av musikbransch det annars talas ganska tyst om: pengarna. När så ett förlag hörde av sig kändes det som en spännande utmaning att försöka göra en berättelse av alla spridda detaljer och missuppfattningar.

Hur lyckades medlemmarna i The Hives göra av med de 120 miljoner kronor de fick för tre skivor?

För det första fick de aldrig 120 miljoner kronor, utan 12 miljoner dollar. Kontraktet skrevs när dollarkursen var rekordhög, men pengarna betalades ut under år då kursen av lägre. Så där försvann en stor del. För det andra var det ju bruttoomsättningen, alltså innan kostnader för turnéer, inspelningar, löner, skatter och så vidare.

Det som fick det hela att kantra var dock att bandet – egentligen två av deras medlemmar – köpte en väldig massa grejer, främst gitarrer och bilar. De byggde upp ett gigantiskt lager av prylar, helt enkelt.

När värdet var på topp fanns det gitarrer och bilar för uppskattningsvis 40 miljoner kronor i bandets ”koncern” av bolag. Och det hade inte råd med. Sen var deras konsumtion också väldigt hög – periodvis hundratusentals kronor i månaden för varje medlem.

Vilka källor har du använt?

Inga konstigheter: vanliga beprövade metoder. Gängse databaser för för personuppgifter och årsredovisningar, handlingar från tingsrätten i ett tiotal mål, intervjuer (öppna och för bakgrund), Mediearkivet. Jag har också lyssnat igenom och transkriberat ett hundratal timmar inspelade förhör från två huvudförhandlingar och suttit med på rättegångar.

Vad är de största problemen du stött på när du skrivit boken?

Tvistemål är speciellt att bevaka. Till skillnad från brottmål har man ingen åklagare eller förundersökning att luta sig emot – allt i målet är bokstavligen partsinlagor. Ett annat problem är att flera inblandade parter inte velat uttala sig, framför allt The Cardigans. Det skulle kunna ha gjort bilden mer heltäckande. För The Hives del fanns gott om material från rättegångarna, där de ger sin syn på saken.

Du skriver att du förbluffats över att The Hives och de andra artisterna haft eländig koll på papper, bristande ekonomisinne och en strutsmentalitet. Borde inte nöjesjournalister upptäckt detta långt tidigare om de granskat branschen hårdare?

Svårt att säga. När härvan väl uppdagades tycker jag fler reportrar borde gått till källorna. Istället nöjer man sig med artisterna och deras jurister – som inte alltid redovisat hela bilden, för att uttrycka det försiktigt. Innan dess … jo, kanske. Att kolla vilka skulder och fordringar några av våra stora artister har är ju inte så komplicerat.

Men att affären bevakats illa tror jag nog har att göra med att det varit nöjesjournalister som skrivit, inte krimreportrar. Plus att artisterna själva faktiskt haft ganska dålig koll på vad som egentligen hänt, så deras versioner har inte varit till så mycket hjälp.

Är det The Hives som är ensamma skurkar i den här härvan?

De gjorde av med massor av pengar, byggde upp en stor skuld, och vägrade lyssna på Tambourines varningar och uppmaningar att sluta spendera – och när de ställdes in för återbetalningskrav så svarade de med stämningar och anklagelser. Så visst, de har ett stort ansvar.

Samtidigt hade ju aldrig röran kunnat uppstå om inte Tambourine varit beredda att låna ut framför allt The Cardigans pengar, så som skedde. Jag tror inte studion är skyldiga till något brottsligt eller ohederligt – det finns inga som helst belägg för det. Lånen bokfördes och fanns med i bokföringen. Men om polletten verkligen ramlade ner hos artisterna, om de verkligen insåg vad som pågick, är tveksamt.

Varken Jason Diakité (Timbuktu), The Hives eller The Cardigans har varit i närheten av att ta sitt ansvar som styrelseledamöter i aktiebolag för hur deras företag skötts. Istället har de – bekvämt nog – skyllt på Tambourine.

Du tackar anställda på Tambourine Studios i boken för att de ställt upp berättat sin version av händelserna. Men artisterna lyser med sin frånvaro. Är boken en partsinlaga?

Nej, absolut inte. Och Jason Diakité medverkar i boken och The Hives har ju vittnat (alla medlemmar i flera timmar var i två mål) så deras synsätt redovisas också. Tambourine har helt enkelt varit villiga att hjälpa mig med mycket material ur sina arkiv, utan att ställa några villkor på hur jag ska skriva. Det är den hjälpen jag tackar för.

Hela intervjun och utdraget finns i nästa nummer av Scoop, som utkommer i månadskiftet juni/juli.

Intervjuad om ”Sanningen bakom Tambourinehärvan” i Sydsvenskan idag

Svarar på några frågor om min bok i dagens Sydsvenskan. Här är hela texten också, som Elin Falkenström har skrivit.

Varför ville du skriva en bok om Tambourinetvisterna?

– Affären har ju ett rykte om sig att vara så komplicerad. Men egentligen är det inte så svårt, snarare väldigt omfattande. Ett tiotal processer löper parallellt och jag ville lägga pusslet. Jag hade ett intryck av att det fanns en story, en sammanhängande bild som inte kommit fram.

Vad är det som gör härvan så intressant?

– Musikvärlden är oftast en sluten värld, där ingen vill prata om detaljer, som vad man tjänar eller vad man gör med sina pengar. Historien om Tambourinehärvan väcker frågor som: Hur är det att bli stjärna som ung och tjäna mångmiljonbelopp, men aldrig tagit ett huslån eller läst en årsredovisning?

Image

 

Vad består boken av?

– Den bygger på nya intervjuer, mediernas bevakning, handlingar och utdrag från förhandlingar och förhör. Men jag ville också titta på vad som hände innan rättegångarna och den börjar med att beskriva Tambourine Studios och The Hives bakgrund. Sedan följer jag deras samarbete fram till brytningen då skulderna uppdagas, och spelet kring och under de långa rättegångarna i Lunds och Malmös tingsrätter 2012-2014.

Hur hanterade du det omfattande materialet?

– Jo, det gällde ju att hålla tungan rätt i mun. Ett fyrtiotal personer och ett tjugotal företag är inblandade. Jag har lyssnat på en enorm massa förhör, läst otaliga årsredovisningar och inlagor till tingsrätten och försökt att utifrån det skapa en levande berättelse. Jag såg på det som ett mysterium som skulle lösas och då blev det väldigt spännande.

Är det någon som varit emot boken?

– Ja, The Hives tycker att jag tagit Tambourines sida. Det är tråkigt. Samtidigt måste jag ju dra mina egna slutsatser. Dessutom har nu två tingsrätter dömt emot dem, så jag är ju inte ensam i mitt sätt att se på vad som hänt.

Vad har varit mest uppseendeväckande med att bevaka hela den här härvan?

– The Hives advokats agerande. Som jag ser det har hon lett in dem i processer som varit väldigt svåra att vinna. Det har varit misstag som kostat dem enorma summor. Även journalisternas arbetssätt har varit anmärkningsvärt. Man har bara skrivit rakt av vad de inblandade artisterna sagt, även sådant som visat sig vara rena lögner, utan att sätta sig in i det eller ifrågasätta.

Hur ser läget ut just nu?

– Allt är långt ifrån avgjort. Målet mellan Cardigans och The Hives behandlas just nu i hovrätten och dom kommer antagligen i slutet av sommaren. Även målet mellan Hives och Tambourine ska avgöras i hovrätten, men det är oklart när det blir.

Och varför skrev du boken nu, innan allt är klart?

– Det känns som att det är nu det är aktuellt, och i och med de två domarna från tingsrätten tycker jag man får en tydlig fingervisning om hur det kommer sluta. I alla fall juridiskt.

Vem tycker du ska läsa boken?

– Är man intresserad av musikbranschen så tror jag man uppskattar den. Den ger en inblick i en värld man inte läser om så ofta. En lång utdragen historia som börjar med att alla är polare och litar på varandra, men som slutar i en tragedi utan vinnare. Förutom de inblandade advokaterna som har fått mycket jobb, förstås.

Blir du intresserad finns boken – i print och som e-bok – att köpa på Adlibris och Bokus.

 

Finfin exponering för ”Sanningen bakom Tambourinehärvan” i Expressen idag.

Image

Nakenchocken – ett garanterat vårtecken.

Skriver lite om våren och den (alltför) exponerade huden i dagens Sydsvenskan. Läs ungefär här.

Image

Jo, James Carr var världens bästa soulsångare

Har du hört James Carr någon gång? Om inte är det avgjort dags. Andra soulsångare, som James Brown och Otis Redding var större showmän. Andra hade helt unika röster, som Sam Cooke, Levi Stubbs i The Four Tops eller Marvin Gaye. Och så virtuoserna som Aretha Franklin eller kanske Jackie Wilson.

Men James Carr, han hade djupet. Ingen annan soulartist ger samma känsla av att sjunga direkt från smärtpunkten, att sången är ett sätt att komma ur något, att fly från något, att slippa kvalen. Han har en bruten baryton, lite mörkare än Otis Reddings (som är den han ligger närmast i stil och frasering) men med bättre klang och större allvar.

james-carr2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen hade han ju en del att fly ifrån. Född i utfattiga Coahoma County i Mississippideltat 1942 började han under 1960-talets första år spela in för lilla Goldwax Records. 1964 kom första singeln, ”Only Fools Run Away”. Genombrottet – om man kan tala om ett sådant för en så obskyr artist – var ”You’ve Got My Mind Messed Up” 1966. Sen kom mästerverket: den första inspelade versionen av Dan Penn och Chips Momans ”The Dark End of the Street” 1967. Den gick till plats tio på R’n’B-listan, vilket var en hyfsad framgång.

Någon stor crossover till den vita publiken gjorde James Carr aldrig. Under hela sitt liv led han av psykisk sjukdom. Emellanåt var han som paralyserad av ångest och det kunde gå hela dagar i inspelningsstudion utan att han fick ur sig en ton. Istället satt han och stirrade tomt framför sig i luften, helt uttryckslös. Att ge sig ut på den tidens stenhårda turné – hundratals one-nighters med nätterna i buss mellan spelställena – var helt omöjligt för Carr. Efter 1970 slutade han helt framträda eller spela in, med undantag för ett par ganska miserabla försök till synthbackad comeback i början av 1990-talet.

På YouTube finns ett enda klipp från en sällsynt spelning under de sena åren. Rösten är sliten, men klangen finns ändå kvar.
2001 avled han, 58 år gammal, i lungcancer på ett vårdhet i Memphis.

Det är lätt att tänka att smärtan i hans röst kommer ur den psykiska sjukdomen – så kan det förstås vara. Fast då tycker jag man förminskar honom. Han sjunger med stor säkerhet, bra intonation och de för soulen helt avgörande diftongerna, frasernas slut, sitter stensäkert. Han har förmågan att låta rösten spricka i de höga tonerna, men samtidigt sjunga rent. Det är svårt att sjunga soul och att göra det på den här nivån kräver en extrem begåvning och kontroll.

Det som skiljer ut honom är till syvende och sist den magiska egenskap som kännetecknar riktigt stora artister: förmågan att kommunicera, att få lyssnaren eller betraktaren att känna. Och där tycker jag inte Carr har några som helst övermän eller – kvinnor.

Hans sista och möjligen bästa inspelning, innan sjukdomen tog över, gjordes 1969 för Goldwax. Sångaren satt tyst och orörlig under flera timmar innan musiker och producent äntligen lyckades få honom att sjunga något. Valet blev Bee Bees ”To Love Somebody” – den enda låten han lyckades sätta på hela dagen. Efter det gick han in i dimmorna och tystnaden.

1960-talets musik från amerikanska Södern kallas inte ”Deep Soul” utan anledning. Och James Carr grävde djupare i känsloregistret än någon annan.

Chuck Berry, geni och skitstövel

Skrev lite musik idag på jobbet för omväxlings skull. Det var ju Polarprisdags och som bekant tyckte juryn i Stockholm att det var dags att hylla ännu en gammal farbror: Chuck Berry, 87.

Fantastisk musik har han gjort – och fantastiskt knepig och i längden självdestruktiv vad gäller sin karriär och eftermäle har han varit, ”Chucken”. ”Ett sånt jäkla svin”, som en person som faktiskt både träffat och jobbat ihop med honom kärnfullt uttryckte saken. 

Så här skrev jag i alla fall: 

Ett självklart val? Ja, det får man väl säga. Få personer har betytt mer för att definiera rocken än den nu 87-årige Charles Edward Anderson Berry, mer känd som ”Chuck”.

Därmed inte sagt att det är lätt att älska årets Polarpristagare som artist. Chuck Berry påminner om Elvis Presley: ett par gyllene år i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet och så en lång kreativ ökenvandring efter det. Med den viktiga skillnaden att Elvis Presley fick både comeback och konstnärlig revansch under sina sista år i livet.

Den comebacken, åtminstone musikaliskt, kom aldrig för Chuck Berrry. Han fortsatte lira, oförtröttligt, samma låtar och samma gitarrlicks, med en oändlig rad snabbt ihopkastade backupband, mer och mer lomhört och rutinmässigt. Hans knepiga personlighet – bråk, stämningar och fängelsevistelser har följt honom under åren – verkar dessutom ha gjort honom till någon slags paria i branschen. Det där kreativa producentsamarbetet som lyft till exempel BB King, Johnny Cash eller Solomon Burke under den sena karriären har aldrig infunnit sig.

Ändå var han ju så förbannat bra en gång. Han snodde beatet och hooksen från gospelsångare som Sister Rosetta Tharpe, showen och vitsigheten från Louis Jordan, gitarrspelet från T-Bone Walker, några av låtarna från countryn. Hans texter var så smarta och roliga att de förmådde sprida hans svarta rhythm and blues till den breda vita publiken. Det var genialiskt.

Ljudbilden skämmer ibland produktionen, det är som om Chuck Berrys gitarr och sång inte riktigt gifter sig med kompet. Kanske har lyhördheten aldrig varit hans starka sida. Samtidigt ska man komma ihåg att det var de här plattorna som uppfann rocken. Då kanske inte allt är på plats från dag ett.

Men när det smäller till? Ojoj. Hans första studioalbum från 1957 innehåller alltså ”School Days”, ”Too Much Monkey Business”, ”Roll Over Beethoven”, ”Brown Eyed Handsome Man” och ”No Money Down”. Det är mycket rockhistoria på 33 minuter. Så fortsatte det i fem-sex storartade år.

Och så kan man notera den oerhört nära relationen med skivbolaget Chess’ och Muddy Waters redan väl samspelta stall av musiker med Willie Dixon, Fred Below, Otis Spann, Jimmy Rogers och så förstås Chuck Berrys mentor och låtskrivarkollega, pianisten Johnnie Johnson: musiker som matchade Berry.

Kanske kan man säga att Chuck Berrys genialitet, som så ofta med stora artister, låg i att skapa en syntes av det bästa från flera olika genrer. Det tidiga 1950-talet var en makalöst kreativ tid i den svarta musiken, och Berry lyckades översätta det som hände i blues, swing och rhythm and blues till något som var tillräckligt lättillgängligt och – om man ska hårddra, ”icke-svart” – för den vita publiken.

Kommer Chuck Berry till Stockholm? Låt oss hoppas det, det kan bli ett spektakel att minnas. Nyligen gjorde han en makalöst förvirrad, sorglig och usel spelning i Danmark. Att som 87-åring åka på världsturné och spela rock har nog sina sidor.

Det blir spännande att se vad Chuck Berry ställer till på Polarprisgatan. Låt oss hoppas på en tillställning värdig en en gång stor, stor artist.

 

Image

Chuck Berry i studion hos Chess Records, Chicago, cirka 1960.