Månad: oktober 2013 (sida 2 av 2)

Cinecittà, Roms legendariska filmstad

Hösten 2001 gjorde jag ett reportage från Cinecittà, som sedan slutet av 1930-talet varit centrum för italiensk filmindustri. Bland annat träffade jag Gunilla Flodin, som började jobba på Cinecittà i början av 1970-talet.

 
Drömfabrik är ett slitet ord. Men en gång i tiden var det förstås ett nytt ord och uttrycket kan mycket väl ha skapats för ett beskriva Cinecittà. Under sina snart 65 år har Roms filmstad producerat nästan 3000 filmer. Och dess språk har ofta varit just drömmarnas: det storslagna, burleska, fantastiska.

Vi har alla sett scener från Cinecittàs gigantiska Teatro 5 – vare sig det gäller bergsklättrardramatik i Stallones Cliffhanger eller Ralph Fiennes i Den engelske patienten.

Den 21 april 1937, på höjden av sin makt, begav sig Italiens diktator Benito Mussolini ut från Roms centrum för en viktig invigning. Den nya filmstaden, Cinecittà, stod klar och äntligen skulle Europa få något som kunde konkurrera med Hollywood. Dagen var väl vald – den mytiska årsdagen av Roms grundande. Film var ingen oviktig del av det fascistiska maskineriet.

På den tiden låg Cinecittà en bra bit utanför staden. Filmfolket brukade köpa färska ägg av en bonde, som hade sin mark alldeles bredvid. Så var det fortfarande när Gunilla Flodin började jobba här.

Det fanns en lucka i muren. Vi knackade på och så kom bondens fru med kycklingar och ägg, berättar Gunilla Flodin.

Idag har staden krupit tätt inpå det enorma studioområdet. Slätten eller ödetomten bakom, där Clint Eastwood red förbi under inspelningen av Per Un Pugno di Dollari – eller som den kom att heta på engelska: Fistful of Dollars – har fått en ny fond av fula, svartbyggda höghus. Det är förresten ännu en av Cinecittàs bidrag till filmhistorien: spaghettiwestern.

Idag mår själva Cinecittà, med sina verkstäder, studios och ateljéer bättre än på länge. 1998 privatiserades studiorna och kraven skärptes på effektivitet och ekonomi. De ekonomiska bekymren från början av 80-talet har gradvis klarats ut. Nya inkomstkällor gör att det åter är full fart på området.

Nu har vi dessutom en hel del TV-produktion, både fiction och direktsändningar. Vi gör också reklamfilmsproduktion, berättar Gunilla Flodin.

Gunilla kom hit av en slump 1973. Gunilla var på en fest hos vänner. Där träffade hon Cinecittàs nyblivna generaldirektör, som behövde någon som kunde språk. Kort därefter var hon anställd – och positionen som chefsassistent har hon haft sedan dess.

När Gunilla kom till studiorna arbetade 500 personer här ute. Av dem var tre kvinnor!

Att det då skulle komma en blond svenska hit var något oerhört. Man märktes, om man säger så.

Någon lunch behövde hon inte betala själv, direkt. Inte de första fem åren.

Fellini brukade kalla mig Gunillina! Och Marcello Mastroianni minns jag väl, alltid lika vänlig.

Annars kan det vara si och så med stjärnornas attityd. Robert de Niro var nere och fikade i baren med personalen som vem som helst. Leonardo di Caprio, å andra sidan, svepte bara förbi i en limousin med mörka glas efter nätternas hårda festande inne i Rom.

Martin Scorsese gav alla instruktioner om att de inte skulle titta på honom – han var trött på folk som glodde, sa han.

Att berätta Cinecittàs historia är att spegla hela den italienska filmen. Under den italienska filmens guldålder under 50- och 60-talen spelades så gott som allt in här ute. Framför allt Federico Fellini älskade området och gjorde alla sina filmer här.

Studio 5 i Cinecittà, när den är alldeles t.o.m. Det är mitt favorittillhåll. Den absoluta, upphetsande, extatiska känslan infinner sig just när jag står framför en tom inspelningsstudio: ett tomrum att fylla, en värld att skapa, berättade Fellini i en intervju.

Fellini gillade inte att inte ha kontroll över omständigheterna. Han lät Cinecittàs snickare och tekniker bygga det han behövde filma. I La Dolce Vita, filmen som gjorde Anita Ekberg till världsstjärna,från 1959 är de berömda utescenerna från Roms Via Veneto alla inspelade i Teatro 5. Fellini gillade att ha kontroll – och så slapp han verkliga Via Venetos knepiga lutning. Istället byggdes alla miljöer upp i Teatro 5, den allra största studion på området.

Vi får en grundlig rundvandring på Cinecittà. De visuella intrycken av en vandring genom denna drömfabrik är surrealistiska. Vi viker runt ett hörn och befinner oss plötsligt mitt på Broadway, anno 1850. Eller på torget i en romersk stad från filmen S.P.Q.R, eller mitt i en glittrande quizshow-inredning.

I ett långt vitt tält träder vi in i en komplett ubåtsinteriör. Den användes i filmen U-571, där bland andra Matthew McConaughey och Harvey Keitel medverkade. Ett enormt tält, åtminstone 50 gånger 100 meter står tomt i ett hörn av det 40 hektar stora området. Tältet användes som loge under inspelningen av Martin Scorseses senaste film, Gangs of New York. 15 000 statister medverkade – precis som bland andra Leonardo Di Caprio och Cameron Diaz.

Det var Cinecittàs fantastiska hantverkare som lockade regissören bakom Taxi Driver och Tjuren från Bronx att filma i Italien.

Det finns ingen som bygger så vackra kulisser, set, som Cinecittà. Italienare är ett konstnärligt folk och i våra ateljéer finns fantastiska hantverkare. Många har jobbat här i både 30 och 40 år, berättar Gunilla Flodin.

Filmbyggarna är i full fart när vi tittar in i verkstaden. De bygger kulisser för en film om 1200-talshelgonet Franciscus som snart ska spelas in. De har fantastiska byggen bakom sig: hela området med klostret och biblioteket i Rosens Namn, Gudfadern III, Ben Hur, Venedigs kanaler för 70-talsklassikern Döden i Venedig, Fellinis Amarcord, Roma och Satyricon. Plus ett par tusen andra filmer av skiftande kvalitet och genre.

– Jag älskar att jobba här, säger snickaren Giulio Isidori som arbetat på Cinecittà i 17 år.

Han och kollegorna skapar sina berömda kulisser och modeller i stora, öppna verkstäder. De finns kvar från 1937, slitna och dammiga och med ljuset flödande genom stora fönster. Basen i verkstaden går förbi sjungandes – tro det eller ej, det är nästan för klichéitalienskt – en operaaria för full hals.

– Det är hela tiden nya problem att lösa, nya utmaningar, säger Giulio. Det här ska bli huvudpersonens lägenhet i filmen The Sin Eater, som vi börjar filma efter jul.

På en kulle i utkanten av området, mitt bland bråtet efter gamla inspelningar – till exempel ett komplett snabbtågslok, ett medeltida torg, en spårvagn och Fred Flintas flintmobil – står en av Italiens mest uppmärksammade hus.

Här spelas nämligen Italiens egen version av dokusåpan Big Brother in. Under en av de första omgångarna hade två deltagare sex bakom en soffa. Vatikanen och påven rasade mot osedligheten.

– Programmet är oerhört stort i Italien. Det är lika stort som Robinson i Sverige, om inte större.

En raggig hund med ett grönt och ett blått öga följer oss när vi går runt bland hangarliknande inspelningsstudios, verkstäder och kontor. Vilda hundar är inte ovanliga i Italien, så först bryr vi oss inte om dem. Men det visar sig att det är Cinecittàs egna hushund.

– De heter Oscar, berättar Vittorio som är vakt och vår guide runt området.

Gunilla Flodin följer oss mot porten. Gräsmattorna är välskötta och det växer pinjer bland de gamla studiobyggnaderna. Husets färg flagnar, men det ska det bli ändring på nu när ekonomin blivit bättre.

Bara inte amerikanernas nya ovilja att resa, efter den 11 september, slår igenom allt för mycket. Cinecittà har redan missat lukrativt reklamkontrakt på grund av terrorattackerna. Å andra sidan väntar nya projekt – bland annat en eventuell film av Anthony Minghella (som gjorde The Talented Mr Ripley här). Sonderingarna har redan inletts.

Samtidigt är det en del som förändrats under de nästan 30 år som Gunilla arbetat här. Kraven på effektivitet har ökat och tempot är som sagt högre idag.

– När jag började var det så familjärt här ute. Det fanns alltid någon som kunde hjälpa en, vad man än ville ha lagat. Folk kände varandra.

Efter snart 30 år i Italien är Gunilla Flodin förmodligen mer italiensk än svensk, även om svenskan fortfarande flyter så gott som utan brytning. Hon verkar trivas på Cinecittà och med den italienska filmbranschen – även om det var länge sedan hon blev imponerad av kändisar. Men jul firar hon fortfarande hemma i Sverige.

– Jag har haft mycket kul här på Cinecittà, många upplevelser, träffat folk. Jag har aldrig ångrat att jag började arbeta här.

Eskil Fagerström, 2001.

Fakta/Cinecittà

Grundades 1937 för att bli centrum för den italienska filmen.

Europas största filmstudios, omfattande ett område på 40 hektar. Den största inspelningsstudion, Studio 5, är på 3200 kvadratmeter.

Berömt för filmer som: Prinsessa på vift, Ben Hur, Cleopatra, La Dolce Vita, Rosens namn, Den engelske patienten, Gudfadern III, En midsommarnattsdröm, The Talented Mr Ripley, Livet är underbart, Il Postino och många fler.

Studiorna har 250 anställda och kan utföra för alla steg i filmprocessen – från manusidé till lansering. Sedan Cinecittà skapades har mer än 3000 filmer spelats in här. Tillsammans har de vunnit 47 Oscars.

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.

Hemma hos Pasolini (nästan) i Monteverde

Pier Paolo Pasolini är avgjort en av de viktigaste personerna i det intellektuella Italien under 1900-talet. Poet, författare, filmare, debattör – sannolikt mest känd för sin skandalomsusade sista film, “Sodoms 120 dagar” från 1975. Därtill har det ännu olösta mord som ändade hans liv 1975 fått hans gärning och person att hänga kvar i offentligheten.

Under sina första tio år i karriären, från flytten till Rom i början av 1950-talet och framåt, var dock Pasolinis karriär och gärning ytterst romersk. Han studerade ivrigt den romerska slangen, rörde sig i de fattiga migranternas kåkstäder och gjorde Roms halvvilda gatpojkar till huvudpersoner i sina böcker.

I sina båda första filmer, “Accattone” (1961) och “Mamma Roma” (1962) skildras livet för en helt ny klass romare. Det samma sker i genombrottsromanen “Una vita violenta” från 1955, där huvudkaraktärerna är trasproletariatets grabbar.

Vill man gå i den tidige Pasolinis fotspår – och skaffa sig merit som imponerar på den mest inbitet intellektuelle – kan man bege sig till Monteverde, ett område sydost om Trastevere.

Huset där Pier Paolo Pasolini och hans mor Susanna Colussi flyttade in 1954 ligger på en höjd, med utsikt över sluttningarna ner mot Tibern.  Adressen är via Fonteiana 86.

[googlemaps https://maps.google.se/maps?ie=UTF8&layer=c&sll=41.880891,12.454464&cbp=13,222.61,,0,-13.78&cbll=41.881296,12.454551&q=via+fonteiana+86+roma&hq=&hnear=Via+Fonteiana,+86,+Roma,+Lazio,+Italien&ll=41.880891,12.454464&spn=0.001142,0.002207&t=m&z=14&panoid=jOS7a0HYZEFXa3qefg7fsA&source=embed&output=svembed&w=425&h=350]

Lägenheten var inte stor, men flytten innebar ändå ett stort steg: de första åren i Rom hade de haft det mycket knapert ekonomiskt.

I huset på via Fonteiana bodde också författaren Attilio Bertolucci och hans familj. Ett av barnen, Bernardo, skulle med tiden bli en av Italiens stora filmregissörer, känd för filmer som ”1900” och ”Den siste kejsaren”.

Gänget grabbar som Una vita violenta handlar om hänger en hel del kring både il gasometro, den stora gasklockan på andra sidan Tibern och betongindustrin il Ferrobedo‘ som vid under 1950-talet tid låg mellan Monteverde och floden.

Nå, huset. Ett högst ordinärt men välhållet femvåningshus, förmodligen alldeles nybyggt när Pasolinis flyttade in. Ingen skylt på utsidan, men väl en inne i porten.

Sätt dig på baren på andra sidan gatan och begrunda det faktum att Pier Paolo Pasolini faktiskt delade en tvåa tillsammans med sin mor under alla år. En slags generationsboende som som fortfarande är relativt vanligt i Italien – det finns till och med ett ord, mammone, för hemmaboende bortskämda halvunga män.

La morte di Pina – historien bakom Rossellinis “Rom, öppen stad”.

Hur filmfanatisk är du? Vill du skämma bort cineasten inom dig ska du krångla dig ut via Raimondo Montecuccioli, en bakgata öster om Stazione Termini. Här filmades den mest berömda scenen i Roberto Rossellinis  neoklassiska mästerverk “Rom, öppen stad” (1945).

[googlemaps https://maps.google.se/maps?ie=UTF8&layer=c&sll=41.893449,12.527174&cbp=13,352.11,,0,-2.95&cbll=41.893118,12.527264&q=via+raimondo+montecuccoli+17+roma&hq=&hnear=Via+Raimondo+Montecuccoli,+17,+Roma,+Lazio,+Italien&ll=41.893449,12.527174&spn=0.001142,0.002207&t=m&z=14&panoid=KvJOGCuuyT39POPw1B1tFw&source=embed&output=svembed&w=425&h=350]

Många av händelserna i “Rom, öppen stad” ligger nära verkliga händelser under ockupationen 1943-44. Filmen kan nästan ses som en dramadokumentär om staden Rom under denna mörka epok. Den kom också att få stor betydelse för att forma Italiens bild av ockupationen.

Embryot till filmen sägs ha kommit till på en restaurang bakom tidningen Il Messaggeros redaktion på Via Tritone, där Rossellini och manusförfattarna Sergio Amedei och Ugo Pirro möttes i augusti 1944.

Dödsscenen på Via Raimondo Montecuccioli inleds med att tyska soldater gör en razzia i huset och griper Francesco, Pinas man, som också är kommunistisk partisan. Tagningarna visar porten och gården på nummer 17.

Francesco och många andra gripna italienare tvingas upp på lastbilar och körs iväg mot straffarbete eller döden. Pina sliter sig från soldaterna och springer uppför gatan och ropar “Francesco, Francesco”, innan hon mejas bakifrån av k-pisteld inför ögonen på sin son.

I verkligheten hette kvinnan som på dog detta sätt Theresa Gullace – och hennes öde var väl känt bland de romare som genomlevt ockupationen.

Rom Eskil Fagerström

Platsen är Teresa Gullace sköts ihjäl i mars 1944.

Regissören hade önskat sig fyra lastbilar och 80 statister i tyska uniformer, men fick nöja sig med två lastbilar och 30 statister. Riktiga tyska uniformer gick inte heller att uppbringa, så det fick duga med italienska och med bälten och märken från Roms renhållningsverksarbetare. Filmens fruktade SS-trupper bär i själva verket märken med initialerna N.U – Nettezza Urbana.

Mack-a-rownee – jag ska krossa er! Italiensk films mest älskade matscen.

http://youtu.be/8UFEmv9o420

Du ser den överallt i stan: den svartvita filmbilden av en halvung man i underställ och keps som lassar in spaghetti med enfaldig uppsyn. Till skillnad från fontänbadet med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni är det knappast en bild som ickeitalienare relaterar till, även om den förstås är rolig i sig. I Italien däremot är bilden och filmen den är hämtad från, “Un Americano Roma” (1954) en klassiker.

Filmens huvudkaraktär, ynglingen Nando Moriconi, spelas av ärkeromaren Alberto Sordi. Nando är besatt av allt amerikanskt och kvällen då den berömda scenen utspelar sig, har han varit på bio och sett ännu en westernfilm.

Uppeggad och med sinnet fullt av westerndramatik gör han entré i köket baklänges, viftar med sina två imaginära revolvrar och muttrar på sin hemkokade blandning av fejk-amerikanska och kraftig Rom-dialekt.

På bordet står den mat som Nandos arma föräldrar lämnat kvar till honom: en tallrik med pasta. Med en utstuderad rörelse snurrar Nando ner sina icke-existerande revolvrar i hölstret. Han tittar på pastan på tallriken med avsmak.

– Mack-a-rownee! Mack-a-rownee! Jag äter inte maccheroni. Jag är amerikan, det är jag.

Han skjuter tallriken åt sidan och sätter igång att göra ett riktigt amerikanskt mål mat.

– Amerikaner äter marmellata. Detta är amerikanska grejer. Yoghurt, senap. Det är därför amerikanerna alltid besegrar apacherna.

Nando vänder stolen bak och fram, sätter sig ner och måttar en örfil mot pastatallriken.

– I’m gonna take you down!

Han fortsätter med sin helamerikanska smörgås med sylt, yoghurt, senap. – Detta är vad amerikaner äter. Hälsosamma och nyttiga grejer!

Han tar en tugga, i självsäker John Wayne-stil. Så stelnar plötsligt till och spottar ut brödet. En harang av svordomar följer. Den äkta amerikanska smörgåsen smakar …fasansfullt.

Efter någon sekund finner han sig dock, sträcker ut handen, tar tallriken med pasta och hugger in.

– Maccarone, m’hai provocato e io ti distruggo adesso, maccarone! Io me te magno, ahmm!

“Makaroner! Ni har hånat mig – nu ska jag göra slut på er! Jag ska äta upp er!

Det här var år då Italien översvämmades av amerikansk kultur, inte minst film. USA stod för rikedom, framgång och modernitet. Men – och det är väl det filmscenen visar: inte ens en halvfåne med huvudet fyllt av cowboyfilmer kunde lura sig själv att amerikansk mat skulle vara bättre än mammas pasta.

 

Roms värsta turistfällor. En subjektiv fem i botten-lista

Rom som resmål är gammalt som gatan. Och det är också födkroken att försöka livnära sig på turisterna. Försäljare, tiggare, rundtursorganisatörer, oanmälda guider – ibland kan uppvakningen bli tröttsam. Man håller hårt i plånboken, kontrollräknar notorna, känner sig lurad och utsatt. Det i sin tur gör resan tråkigare – och det var ju inte meningen.

Så här tänker jag. För det första: att bli blåst i Rom är en fin gammal tradition. Har du betalat för mycket för en droska sällar du dig till ett lysande sällskap Romresenärer från Goethe till Jean-Paul Sartre. Så länge det inte är enorma belopp och ren kriminalitet må det vara hänt.

För det andra: ibland kan även en rip off vara värd varenda krona. En aperitif på Canovas uteservering vid Piazza del Popolo kostar skjortan. Å andra sidan sitter du på ett av världens vackraste torg, blir ompysslad av servitören och drycken smakar antagligen prima.

Därmed inte sagt att det inte finns ett par genuina turistfällor i Rom. Här är min (högst subjektiva) svarta lista.

1. Äta på Piazza Navona (eller på torget framför Pantheon).

Restauranger för turister som inte lär komma igen betyder minimal omsorg om kunden och maten i kombination med höga priser.

2. Båtturer på Tibern

Kan också tyckas som en bra idé. Det är bara det att Tibern sedan länge rinner nedgrävd i ett tio-femton meter djupt stentråg med höga kajer på sidorna. Där nerifrån ser du med andra ord noll och intet av staden.

3. Blanka kioskbussar

De dyker upp överallt i stan, framför allt nära stora turistattraktioner. Små, fyrkantiga mobila kioskbussar behängda med drivor av chipspåsar. I dem köper du exempelvis allt svindyrt flaskvatten, trötta pizzabitar och dyra panini. Allt kan du få bättre på annat håll (särskilt vattnet, som du får gratis till ditt kaffe på varje bar).

4. Bocca della verità

Det berömda gamla brunnslocket i sten med sin mun som sägs knipa av handen på lögnare, känt från filmen ”Prinsessa på vift”. Sommartid löper köerna av turister som vill sticka in handen långa, långa. Varför är det få som vet – locket är på intet sätt särskilt intressant rent historiskt. Lägg din tid på annat (som 500-talskyrkan Santa Maria in Cosmedin strax bakom).

130508-Rom001

5. Spanska trappan

Vill du komma till en plats i Rom där allt är tokdyrt, där det är massor med turister och där alla andra vill sälja något till dig? Bege dig då till Spanska Trappan.

Och ja, jag vet att man hamnar där ändå. Trappan i sig är ju också trevlig, det får man erkänna. Men torget och trappans status som måste-attraktioner i Rom har alltid förbryllat mig.

Massor med ställen du inte ska undvika – utan besöka! – hittar du i min nya guidebok, Mitt Rom. Köp den via Bokus – här är länken.

Några ord om pizza

I guideboken Mitt Rom ägnas en hel del åt en av mina favoritsysselsättningar: mat. Här är min text om pizza – ett givetvis outtömligt ämne.

PIzza

 

 

 

 

 

Det är som att försöka räkna stjärnorna på himlen. Nästan. Antalet italienska sätt att kombinera bröd och pålägg är oräkneliga. Pizza, focaccia, panini, tramezzini, trapizzini – och så alla varianter däremellan. Varma, kalla, små, stora.

Låt oss börja med pizza. Den ena huvudtypen är den klassiskt runda med ett tunnare lager pålägg. Den andra är pizza al taglio som bakas i långa längder och skärs till bitar efter kundens önskemål. Bitpizzan har ofta tjockt med fina pålägg – du betalar för vikten. Perfekt mat i farten och till barnen.

Runda pizzor, som är det du får in på restaurang, kan i sin tur anlända i napoletansk respektive romansk stil. De napolitanska är brödigare med tjockare kanter, de romerska tunna och krispiga. För att ytterligare komplicera bilden kan pizzorna även kategoriseras utifrån förekomst av tomatsås eller ej. Pizza bianca bör inte missas: täckt med olivolja och mozzarella och kanske färska körsbärstomater och rucola. Eller min favorit med mozzarella, alici (sardeller) och fiori di zucca (zucchiniblommor).

Den romerska pizzan är som sagt rätt tunn, så den kombineras gärna med en tallrik fritti – risbollar, baccalà eller grönsaker som doppats i smet och friterats – för att få till en mättande måltid.

På baren förekommer nästan alltid konstfullt staplade högar med tramezzini. Det är vitt franskbröd med gott om pålägg från vanlig skinka-ost till mer fantasifulla tonfisk och kronärtskocka, tonno e carciofi. Be att få din tramezzino varm, det vinner den på!

Panini, slutligen, är i sin tur en hel värld för sig. Det är små baguetter eller bullar med fyllning som allt som oftast läggs i smörgåsgrillen och delas i två bitar. Nere i Testaccio (se sid XX) kan du få panini med lokala specialiteter som trippa (komage i tomatsås) och coda alla vaccinara (ragu på oxsvans).

Ett ord om street food i Italien, förresten. Take away, portare via, är vanligt och du kan ofta få med dig resterna hem från trattorian. Vad du däremot sällan ser är folk som äter eller dricker i farten. Mat och dryck är för viktigt i Italien för att avhandlas gående.

Och dessutom ligger det ju nästan alltid en bar i närheten, var du än befinner dig.

Recension i tidningen Kollega

Recensioner är man förmodligen inte så bortskämd med som guideboksförfattare. Så därför gäller det nog att glädja sig när man väl bli omnämnd.

Som här, i en fin anmälan i tidningen Kollega (som faktiskt når ut till 500 000 medlemmar i fackförbundet Unionen).

Smakprov ur Mitt Rom

Min guidebok om Rom – Mitt Rom – har just publicerats. Lönegård & Co, som gjort formen, lägger upp ett litet smakprov på sin sajt. Kolla här!

Här är ett bildspel med lite uppslagsbilder:

Nyare inlägg