Månad: oktober 2013 (sida 1 av 2)

Kampanjpris på “Mitt Rom” på Adlibris

Några dagars stiljte på bloggen. Ha så mycket annat som ska skrivas också. Bland annat förarbete för min nästa bok.

Men roliga nyheter också: AdLibsris har kampanj och sänker priset till 139 kronor. Och det är inte mycket för en prima guidebok, eller vad säger ni?

Här hittar ni den. 

Skärmavbild 2013-10-24 kl. 11.50.41

På väg till Rom? Hör av dig, så skickar jag ett ex av min guidebok!

Det fina mailet från några läsare som varit i Rom med min bok i högsta hugg gjorde mig på gott humör i en hel dag.

Dessutom fick jag en bra idé: jag ger bort fem exemplar av “Mitt Rom” till fem resenärer som ska till stan den närmaste tiden. I utbyte hoppas jag förstås på respons, synpunkter och gärna lite konstruktiv kritik.

Fyll i när du reser och vilken adress du har i formuläret nedanför, så kommer det en bok på posten. Mitt enda villkor är att jag får ringa upp dig när du kommit hem igen och höra vad du tyckte om boken!

/Eskil

Byline Eskil Pza Popolo 130222_019

[contact-form][contact-field label=’Vad heter du?’ type=’name’ required=’1’/][contact-field label=’Din e-postadress’ type=’email’ required=’1’/][contact-field label=’När reser du – och vad vill du se i Rom?’ type=’textarea’ required=’1’/][/contact-form]

Paolo Rossis död tände studentrevolten 1966

Vad vet du om italiensk högre utbildning? Inte så mycket, förmodligen. Det är det få som gör utanför just Italien. I den mån ämnet genererat rubriker på senare år, har de främst handlat om det som kallas la fuga dei cervelli – hjärnornas flykt eller brain drain på nysvenska.

Allt fler unga välutbildade italienare lämnar nämligen landet för att verka utomlands. Italiensk arbetsmarknad är rigid, arbetslösheten hög (runt 40 procent bland unga sommaren 2013) och på många arbetsplatser vinner tjänsteår alltid över talang och arbetskapacitet vid befordran. För att inte tala om vikten av personliga nätverk – din främsta merit är snarare din pappas ställning än din egen förmåga.

Även för de unga män och kvinnor som önskar stanna inom akademin och forska är framtidsutsikterna betydligt ljusare utanför än inom Italiens gränser. Satsning på forskning och utveckling ligger långt under snittet för OECD-länderna.

Med början på 1960-talet har de italienska universiteten stått för en radikal och antiauktoritär studentrörelse. Inledningsvis gällde protesterna utbildningen i sig, studenter började ifrågasätta kursinnehållet, inte minst vad gällde den historieundervisningen. Det var till exempel först 1961 som La Sapienzas studenter kunde läsa om fascismens uppkomst och ursprung.

Två år senare ockuperade arkitekturstudenterna sin institution – också det för att driva igenom krav på ett mer samtida kursinnehåll.

Den 27 april 1966 inträffade emellertid något som i ett slag förändrade klimatet på högskolorna.  På kvällen denna dag angreps den nittonårige socialistiske arkitekturstudenten Paolo Rossi, som stod och delade ut flygblad, av en grupp högerextremister framför entrén till humanistiska fakulteten.

Efter att ha blivit misshandlad föll Paolo Rossi handlöst fem meter ner från en avsats vid trappans krön. Han skadades svårt i huvudet och avled några timmar senare på sjukhus.

Dagen efter spreds ryktet om Paolo Rossis död. Hela humanistiska fakulteten ockuperades omgående av studenterna, varvid polisen valde att slå tillbaka med våldsam kraft för att upplösa aktionen. Som ett svar intog studenterna ytterligare åtta byggnader på området.

MANIFESTAZIONI FUNERALI DI PAOLO ROSSI LO STUDENTE UCCISO DAI FASCISTI ALL UNIVERSITA DI ROMA

Demonstrationer efter Paolo Rossis död 1966.

Paolo Rossis begravning samlade tusentals personer i en mäktig manifestation. Studenterna krävde rektorns avgång – han anklagades för att inte ha gjort tillräckligt för att stävja de trakasserier som gäng av nyfascister ägnat sig åt på själva universitetet.

Händelserna 1966 inledde en radikalisering av det italienska studentkollektivet och förebådade revolten 1968 och Roms politiskt turbulenta 1970-tal.

Humanistiska fakulteten ligger längst ned i fonden till höger på universitetsområdet. Entrén är en riktig mötesplats med massor med unga på väg till eller från föreläsningar eller med siktet inställt på det galet stimmiga studentfiket på andra sidan via Cesare de Lollis.

rmrossi

Upp för trappan och alldeles till höger om dörren sitter en platta i travertin. “Till minnet av Paolo Rossi, mördad här av fascisterna, 27 april 1966”.

Kärnområdet i La Sapienza uppfördes i mitten av 1930-talet. Italiens främsta arkitekter, som Gio Ponti och Marcello Piacentini, ritade husen – bara det gör området värt att se.

Vem som bar ansvaret för Paolo Rossis död är fortfarande inte klarlagt. Något åtal har aldrig väckts.

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp “borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Mail man blir (väldigt) glad av

Fick ett mail av ett par som haft med sig Mitt Rom på resan. Och det verkar som de gillade den – så roligt. Precis så här vill man ju att det ska fungera. Så här skrev de:

Eskil,

av tillfällighet fick vi rekommenderat din nyutgivna bok veckan före vi skulle till Rom. Vi är hyvsat vana storstadsresenärer och brukar i vanliga fall “klä oss” med guideboken First Class, och app från CitiScouter inför den stad vi ska besöka. Och kombinerar detta med tips vi får från vänner.

Denna gång hade vi dessutom sällskap av din bok; upplägget i din reseguide var helt perfekt – den har varit vår ciceron under våra fyra dagar i Rom: vi har varit inne i Castroni, haft långlunch på Romeo Chef & Baker, besökt Gusto, ätit glass på Gelateria Fatamorgana, tittat in på Almost Corner Bookshop – bara för att nu nämna något.

Tack för en inspirerande guidebok!

Tack för ett fint mail, säger jag.

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.

SD2_131009_E1_A02

Blir intervjuad om Mitt Rom i dagens Sydsvenskan. Roligt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SD2_131009_E1_A02

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Il Tempietto: Bramantes koncentrerat av högrenässansen

050628 Rom Tempietto 01Ovanför Piazza San Cosimato tornar kullen Gianicolo upp sig. Det kostar på i benen att klättra upp för de allt brantare gatorna. Här uppe finns dock en av arkitekturhistoriens mest betydelsefulla verk, Donato Bramantes så kallade Tempietto från 1506.

Bramante (1444-1514) är tillsammans med Michelangelo och Rafael den italienska renässansens viktigaste arkitekt. Hans ”lilla tempel” är inte stort, men introducerade helt nya, banbrytande idéer om hur en byggnad kunde se ut.

Varje konstart och stil har ju sina ikoniska verk – en låt, en roman, en dikt som anses stå för det perfekta uttrycket, själva essensen av en trend eller stil. Det är som sådant Tempietto ska ses, som ett fulländat koncentrat av idéer om arkitektur.

Blotta tanken på att skapa en rund byggnad, krönt av en kupol, var ny, liksom återupplivandet av den doriska kolonnordningen.

Platsen för det lilla templet har en egen, intressant historia: enligt traditionen var det just här som aposteln Petrus korsfästes och dog.

I Roms vildvuxna periferi syns få spår av politiken

Spårvagnen går österut från Roms centralstation. Jag har tur och får plats i en modern vagn. Den kan väl inte vara mer än 30 år gammal.

Vi skramlar sakta, gnisslande och skakande, framåt. Stationerna heter saker som SantElena, Villini, Filarete, Torre Spaccata och Togliatti – det mesta låter vackert på italienska. Regnet rinner ner för fönstret och det drar kallt genom vikdörrarna.

Motorvagn på linjen Roma-Giardinetti. Modellen byggdes 1926, modifierades 1960 och har varit i trafik sedan dess.

En hörnpelare i många analyser av italiensk politisk kultur är det stora avståndet mellan eliten och vanligt folk – ett förtroendeklyfta som en del spårar åtminstone tillbaka till romarrikets dagar.

Ur avståndet växer en djup misstro mot all form av överhet, dom där uppe som skor sig på andras bekostnad – särskilt då centralmakten i Rom.

Som bihang till avståndet följer också en acceptans för den som är smart och kan utnyttja systemet. Ordet furbo är en del av det: det står för en förmåga att vara gatusmart, ta för sig och vara listig. Att se om sitt hus.

Förtroendegapet får ofta förklara även epoken Silvio Berlusconi, en man som är och har varit mer furbo än någon annan italienare, kan man nog säga.

Förtroendekrisen får också duga som svar på den fråga som så många brottats under Il Cavalieres långa och skandalspäckade tid vid makten: Men hur kan italienarna rösta på honom?

Åtminstone för mig, har denna förklaring aldrig riktigt räckt till. Nog för att det finns en generell, abstrakt misstro mot auktoriteter i landet. Men hur kan det få den enskilda italienaren att i röstbåset bestämma sig för att fortsätta stödja Berlusconi?

Men det var förstås före min tur med spårvagnen mot Giardinetti, sju åtta kilometer österut.

Ut till landet på baksidan av barockkulisserna. Vi rör oss över ett platt landskap, bebyggt i blixtfart under 1950- och 1960-talens helt oreglerade urbanisering och migration. Vägarna är underdimensionerade och överfulla. Den tunga trafiken går rakt genom bebyggelsen. På spårvagnarna och över byggnaderna utmed spåren ligger klottret och grafittin som en tjock matta.

Det urbana landskapet här ute är bisarrt: bostadskvarterens gator är sprängfyllda av dubbelparkerade bilar, intill ligger ödetomter. Bilverkstäder blandas med bostadshus, motorvägar med lekplatser. Lågprisbutiken är granne med cementfabriken som gränser till dagiset som har utsikt över bangården.

Och så reklamen. Överallt. Ålande kvinnokroppar som ska sälja pasta, banktjänster, bilar och mobiltelefoner.

Kort sagt: ett landskap där det offentliga, alltså omsorgen om det gemensamma, inte märkts av på decennier. Ingen planering, ingen reglering, ingen förmåga att ta till vara det som är värdefullt.

Hur blir man av att bo här ute?

Uppgiven? Säkert. Förbannad? Förmodligen. Det offentligas frånvaro gör livet surt och svårt på många sätt. Otryggt, osäkert, ineffektivt och fullständigt ovänligt för kvinnor, barn, handikappade, sjuka och gamla. För alla.

Man tittar nog en del på TV. Gärna på något underhållande. Och kanske tycker man det är bra att han som bestämmer redan är så rik att han inte behöver sno av statens pengar.

Kanske känns det som ett vågspel att rösta på politiker som har andra idéer om vad det offenliga ska åstadkomma. Inte heller tidigare regeringar har gjort särskilt mycket för livskvaliteten här ute.

La periferia, kallas områdena på italienska. Periferin. Ett passande namn för en zon som tycks parkerad i politikens utkant. Och vars invånare – med viss rätt – allt som oftast ser politiken som något med perifer betydelse för deras framtid.

(publicerad i Sydsvenskan 2010)

Äldre inlägg