Sjuttonåriga Franca Viola tog strid mot tvångsäktenskap

Italiensk lag var i mitten av 1970-talet ännu ett lapptäcke av regler från från olika epoker i landets historia. Brottsbalken hade antagits av fascistregimen 1930, och stod i många stycken i konflikt med konstitutionens ideal från 1948.

Först sedan författningsdomstolen 1961 satt ner foten öppnades domaryrket för kvinnor. 1965 kunde de första åtta kvinnliga domarna tillträda sina tjänster. Deras manliga kollegor var 5 647.

Rättsskipningen i landet var en spegel av ett patriarkalt förtryck, där tydliga rester av hederskultur levde kvar. En man som kom på sin syster, dotter eller maka med att vara otrogen kunde i praktiken räkna med ett mycket lågt straff om han i vredesmod tog hennes eller hennes partners liv. Enligt brottsbalkens paragraf 587 var nämligen otroheten en kränking av hans heder – och därmed en förmildrande omständighet.

Bildresultat för Franca VIola
“Aldrig att min dotter Franca gifter sig med mannen som våldtagit och vanärat henne”, lyder rubriken. Citatet är från Franca Violas far, intervjuad i La Stampa 1966.

Ett annat uttryck för samma hederskultur var bruket av matrimonio riparatore. Lagen föreskrev att en våldtäkt kunde “sonas” genom förövaren gifte sig med sitt offer, vilket i praktiken innebar att kvinnan tvingades ingå äktenskap med våldtäktsmannen. På så sätt kunde hennes och hennes familjs ”heder” återupprättats, enligt detta arkaiska resonemang.

I slutet av 1960-talet utmanades detta människovidriga system av en ung kvinna från Alcamo på Sicilien, Franca Viola. Hon var bara sjutton år när i slutet av 1965 hon kidnappades och våldtogs av en viss Filippo Melodia, son till en lokal maffiaboss.

Som första italienska vägrade Viola – som fick stöd av sin familj – dock att ingå matrimonio riparatore, utan pekade istället ut Filippo Melodia för brottet. I väntan på rättegången hotades hennes familj, och pappan förlorade sitt arbete.

Franca Viola vid tiden för rättegången, våren 1966.

Vid rättegången gjorde också försvaret allt för svärta ner hennes trovärdighet, men Franca Viola stod fast. ”Jag är ingens egendom, ingen kan tvinga mig att älska en person som jag inte hyser någon respekt för. Det är den som gör vissa saker som förlorar sin heder, inte den som blir utsatt”.

Rättegången slutade med att Filippo Melodia dömdes till två års fängelse. Långsamt började också opinionen att svänga, mycket tack vare ett envetet arbete av 1970-talets starka kvinnorörelse, och kraven på att rensa ut hedersförtrycket ur lagstiftningen växte.

Det skulle dock dröja ända till 1981 innan matrimonio riparatore och hedersmotiv som förmildrande omständighet vid mord eller dråp eliminerades i italiensk lag. Först 1996 ändrades lagen så att våldtäkt inte längre betraktades som ett brott mot den allmänna moralen, utan ett brott med den utsatta kvinnan som målsägare.

År 2014 utsågs Franca Viola av president Giorgio Napolitano till Grande Ufficiale Ordine al Merito della Repubblica Italiana för sina insatser för Italiens kvinnor.

Italien – ett förskrämt och åldrande land?

Att Italien står inför en demografisk utmaning är ingen nyhet. Denna katastrof i slow motion har pågått i åratal. Det föds helt enkelt för få barn här. Mer avlägsna landsändar och i mindre städer och byar framstår allt mer som reservat för pensionärer.

Exakt hur illa det är ställt blev återigen tydligt häromveckan, när statistikmyndigheten Istat presenterade nya siffror. Till att börja med kan man konstatera att landets befolkning minskar, en utveckling som pågått sedan 2015.

Under 2018 föddes 439 000 barn i landet. Det är 140 000 färre än för tio år sedan och – vilket är svårt att ta in – färre än under något år sedan Italiens enande 1861. På den tiden var förstås familjerna större, men landets befolkning var å andra sidan ungefär hälften dagens (28 miljoner mot dagens cirka 60 miljoner).

Vi kan att jämföra med Sverige där det föds ungefär 12 barn per 1 000 invånare, eller runt 120 000 barn om året. I Italien är motsvarande siffra knappt 8 barn per 1 000 invånare, vilket innebär att det varje år ”saknas” runt 240 000 barn för att nå upp till Sveriges nivå. Och då ska man ju komma ihåg att även Sverige är ett åldrande land.

Det går också att se födelsetalen i Italien som en bild av tilltron till det italienska samhället, särskilt sedd genom ekonomins utveckling. Under il boom, den expansiva tillväxtfasen under åren 1958-1963, föddes mer än dubbelt så många barn som idag. Under åren 1985-2008 låg siffran relativt stabilt kring 10 barn per 1 000 invånare, för att efter den förödande finanskrisen 2008 falla ytterligare.

Effekten av en lång period av lågt barnafödande visar sig nu också genom att det helt enkelt finns ganska få unga kvinnor, alltså blivande mammor. Bara i familjer med utländsk bakgrund föds det idag fler barn – och det är bara tack vare denna grupp (för närvarande ungefär var tionde italienare) som inte födslotalen rasat ytterligare.

Hur reagerar då det italienska samhället och dess politiker inför denna denna långsamma demografiska katastrof? Kanske sätter full fart för att skapa ett samhälle där barn, omsorg och jämställdhet sätts i första rummet?

Nja, inte riktigt. Landets starke man, inrikesminister Matteo Salvini från Lega, har gjort politisk karriär på Jimmie Åkesson-manér – det vill säga, genom att fokusera politiken på stänga landets gränser och slänga ut så många av de invandrare som eventuellt lyckats rota sig här.

I veckan har nyhetsförmedlingen dominerats av en upptrappad konflikt mellan intresseorganisationen Sea Watch, vars fartyg bistår nödställda båtflyktingar från Nordafrika i vattnen söder om Sicilien. På Legas initativ har en ny lag skapats för att neka organisationer som Sea Watch att gå hamn i Italien. Men efter två veckor – och med 42 utmattade båtflyktingar ombord – ansåg sig inte den tyska kaptenen Carola Rackete till slut sig inte ha något val och förra onsdagen trotsade hon kustbevakningens blockad och gick in i hamnen i Lampedusa. På vägen in tycks hennes fartyg ha touchat en italiensk polisbåt, med fyra polismän ombord.

Sea Watch-kaptenen Carola Rackete grips av italiensk polis.

Där väntade poliser, redo att gripa besättningen och köra ut flyktingarna till havs igen. På Twitter rasade förstås Salvini: ”Vi ska använda varje demokratisk metod för att stoppa detta hån av våra lagar. Italien kan inte vara en landningsplats för vem som helst som vill dumpa människor.”

Nu finns det ännu ett oberoende rättsväsende i Italien, och inte minst på Sicilien är stödet för att ta hand om båtflyktingarna stort. En domare i Agrigento beslutade därför efter några dagar att Carola Rackete skulle frigivas. Misstankarna – att hon riskerat livet på fyra italienska polismän när hon körde på en patrullbåt vid kajen – avskrevs av domaren.

Salvini var förstås inte road. Han var rasande, kränkt men lovade att inte ge upp kampen. ”Vi ska återbörda heder, stolhet och välstånd till Italien, kosta vad det kosta vill”, förklarade han.

Vad ville de 42 utmattade båtflyktingarna? Skapa sig ett bättre liv förstås. De var förmodligen unga, starka och beredda att jobba stenhårt och ta risker för att få en bättre framtid. Kanske skulle de – precis som många andra – kunna göra det otacksamma och tunga manuella arbetet i det italienska jordbruket, källa till så stor stolthet för detta matglada land. Eller så skulle de kanske kunnat ha bidra i vården  – landet har nu 2,2 miljoner medborgare över 85 år.

Istället ligger Salvinis fokus på att ”försvara landets gränser”, fraternisera med övriga europeiska (och ryska) högerspöken och gasta om symbolpolitik på Twitter. Samtidigt visar EU-kommissionen att Italien ligger i botten av EU:s länder vad gäller tillväxt, investeringar och sysselsättning.

Det finns så mycket att älska med det här landet. Men vad gäller framtiden – åtminstone på kort sikt – är det emellanåt svårt att hålla pessimismen stången.

Den fascistiska diktaturen konsolideras: Mordet på Matteotti 1924

Hösten 1922 blir Benito Mussolini premiärminister i Italien. Men fascismens grepp om makten är ännu osäkert. Under de närmaste åren fortgår dock utvecklingen om diktatur. Ett avgörande skede är våren 1924 – och mordet på den socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti. (Ett utdrag ur min kommande bok ”Det moderna Italiens historia, som ges ut 2020.)

Våren 1924 präglades av en smutsig och våldsam valkampanj. Oberoende tidningar hotades och trakasserades, oppositionella parlamentsledamöter misshandlades och fick sina hem förstörda. I ett smart drag hade fascistfunktionärer landet över arbetat för att rekrytera etablerade, lokala makthavare och starka män – och deras personliga nätverk av klienter och röstkapital – till den fascistiska rörelsen.  Inför valet lockades lokala även polischefer med löften om stora mutor, om de gick med på att försvåra oppositionens arbete inför valet. Särskilt hårt åtgångna blev Mussolinis eget gamla parti: socialisterna.

För det senare ändamålet hade Mussolini rekryterat två yrkeskriminella krigsveteraner, Albino Volpi och Amerigo Dumini, som tidigare varit aktiva i en squadra i Ligurien och även deltagit i flera aktioner i Milano. De bildade nu ett särskilt våldskommando i Rom, vars syfte var i syfte att terrorisera besvärliga politiska motståndare. De skulle också komma att bli centrala aktörer i hanteringen av en av socialistpartiets skickligaste och modigaste parlamentariker, Giacomo Matteotti. Denna affär skulle sommaren 1924 kasta in den unga fascistregimen i en djup kris.

I valet den 6 april kunde fascistpartiet sålunda räkna in 65 procent av rösterna och 374 av parlamentets 554 mandat. När parlamentet återsamlades checkade också Volpi och Duminis gäng in på ett lyxhotell några meter därifrån, redo att vid behov ta i med hårdhandskarna. Snart talade Mussolini i parlamentet, stärkt av framgången i valet och av den snabba ökningen av antalet partimedlemmar: från cirka 300 000 vid maktövertagandet 1922 till runt 800 000 i början av 1924.

En stor del av de nya partimedlemmarna kom från södra Italien. Där hade rörelsen varit sen i starten, men förstärkes nu genom de röstblock som kontrollerades av lokala makthavare – vilket i princip var samma struktur som maffian. Inför parlamentet krävde nu Mussolini att flera tusen lagar skulle godkännas på en gång, i ett enda beslut. Ett annat krav var att de otaliga klagomål som inkommit rörande valfusk och våld mot oppositionella under valkampanjen omgående skulle skrivas av.

Denna begäran fick socialisten Matteotti – som inför valet hotats och misshandlats svårt av Volpi och Duminis ceka – att begära ordet. Från talarstolen redogjorde han  30 maj detalj för hur valet manipulerats. ”Det här valets cyniska våld kan bara jämföras med förhållandena i Mexiko, om det inte vore en sådan förolämpning mot just Mexiko”, konstaterade han. ”Kommer Mussolini att vara beredd att ta till våld i valrörelser”, frågade han, varvid den fascistiska bänkens svartskjortor svarade med ett rungande ”Ja!”.

Benito Mussolini på väg till vallokalen för att rösta i april 1924.

Matteotti hade också samlat ihop en fyllig dokumentation över fascister som varit involverade i korrupta och brottsliga affärer, handlingar som nu höll på att översättas till både franska och engelska. Framför allt berörde de mutor som det amerikanska oljebolaget Sinclair Oil betalat till fascistiska politiker (bland dem Mussolinis bror Armando) för att ge bolaget oljemonopol på den italienska marknaden – exakt den sortens principlösa skumraskaffärer fascismen påstår sig vilja göra rent hus med.

Giacomo Matteotti (i mitten av bilden).

Efter talet och inför hotet om skandal började Mussolini till sin närmaste krets antyda att det var ”dags att bli av med Matteotti”, att man borde ”lära honom en läxa” och att ”mot motståndare som Matteotti hjälper bara revolvern”.

Förmodligen behövde han inte ge tydligare order än så: i hans närhet fanns många som ägnat år åt att misshandla och mörda framför allt kritiska socialister.

Den 9 juni hördes Mussolini säga till Dumini att deras ceka ”snart måste göra något för att legitimera sin existens”.

På eftermiddagen den 10 juni klev Matteotti ut från sin bostad på via Pisanelli i stadsdelen Flaminio i centrala Rom. Snart gled en svart Lancia upp vid hans sida. I bilen fanns bland andra Amerigo Dumini och Albino Volpi. Matteotti drogs in i bilen, där han i stort sett omgående knivhöggs till döds av Volpi i baksätet. Därpå styckades hans kropp i två delar och begravdes i hemlighet en skog på landet nära Riano em bit norr om Rom.

De närmaste dagarna surrade landets politiska kretsar av rykten. Var fanns Matteotti? Mussolini uppgav sig vara helt ovetande.

Bildresultat för delitto matteotti
Matteottis kvarlevor hittades i augusti 1924.

Snart uppdagades mordkomplotten, inklusive dess miserabla amatörmässighet. Den 12 juni återfanns den blodiga bilen på en verkstad. Den hade lämnats in av en viss Filippo Filippelli, tidningsman med nära kontakter med Mussolinis pressekreterare Aldo Finzi. Det ökar trycket på Mussolini, som 13 juni åter förnekar all kännedom om dådet i parlamentet. Samma dag lämnar oppositionen – ett hundratal ledamöter – kammaren i protest mot utvecklingen. Den 23 juni hålls en begravning för Matteotti, utan att hans kropp återfunnits. Först 16 augusti hittas liket, illa åtgånget av sommarhettan.

Vem som gav order om attacken på Matteotti har aldrig riktigt blivit klarlagt. Att Mussolini sände signaler om att något borde göras var tydligt. Men mordet gav honom också stora politiska problem. Att tvinga socialisten i exil hade varit enklare och mindre politiskt skadligt.

Förstastidan på det italienska kommunistpartiets tidning Avanti!.”Matteottis kropp återfunnen i en buskage. 22 kilometer från Rom begravd vid foten av en ek”

I en udda gest av medkänsla – särskilt för diktatorer – såg Mussolini också till att staten stöttade Matteottis efterlevande familj ekonomiskt. En teori är uppdraget egentligen var att skrämma Matteotti utan att döda honom, men att de våldsverkare som regimen använde för sina smutsiga affärer gick för långt – och alltså fick ett oönskat lik på halsen.

Mussolini tog nu hand om polisutredningen, som tvärt emot lagen anförtroddes till en fascistisk polischef, snarare än till åklagare. I en farsartad rättegång två år senare, där våldsverkarna försvarades av partibossen Farinacci som öppet hyllade deras gärningar, dömdes ett par av dem till korta fängelsestraff. Volpi avled i Milano 1939, men Dumini överlevde både fascismen och andra världskriget och anslöt sig efter kriget till MSI, det postfascistiska partiet. Han dog i Rom 1967.

Mussolini agerade resolut för att lägga ansvaret för mordet på Matteotti på andra än sig själv och sparkade flera ledande fascister från sina poster för påstådd inblandning. Dessutom upphöjde han, i ett drag för att legitimera regimen, den etablerade och respekterade Lugi Federzoni (som grundat nationalistpartiet 1911) till inrikesminister. Snart rättade både Vatikanen, konservativa politiker, arméledningen, kungahuset och alla som valde att se fascismen som Italiens räddning undan bolsjevikerna in sig i ledet.

Mussolini planerade också ytterligare drag för att stärka sitt grepp om makten. Den 30 december kallade han in de jullediga parlamentsledamöterna för att meddela att han snart skulle hålla ett viktigt tal i kammaren.

Den 3 januari ställde han sig i talarstolen. Någon ceka existerade alls inte i Italien, och kunde alltså inte ligga bakom mordet på Matteotti, som för övrigt var en tröttsam affär som inte längre spelade någon roll. Han utmanade också parlamentet att rösta bort honom om de så önskade, men ingen väckte frågan. Istället gick Mussolini vidare, emellanåt avbruten av applåder och leverop:

”Jag förklarar här, inför denna församling och det italienska folket, att jag, och bara jag, tar ansvar, politiskt, moraliskt och historiskt för det som hänt. Om allt våld i vårt land har orsakats av ett visst historiskt, politiskt och moraliskt klimat, så tar jag ansvaret för det också.

Med talet utmanade Mussolini sina motståndare. Men oppositionen var allt för splittrad för ett kraftfullt svar. Italien hade nu en ledare som bokstavligen kunde klara sig undan ansvaret för ett politiskt mord på en parlamentsledamot; en diktator.

På eftermiddagen samma dag skickade Mussolini ett telegram till landets samtliga polischefer, som innehöll ett förbud mot alla spontana politiska manifestationer. Polisen skulle dessutom sätta stopp för all opposition och alla politiska partier, förutom fascistpartiet. En vecka senare avskaffades pressfriheten och landets ledande tidningar fick en efter en fascistiska medlöpare som chefredaktörer.

Från 1928 blev partimedlemskap obligatoriskt för journalister. På det nya kommunikationsdepartementet placerades Costanzo Ciano, en korrupt ex-officer, som såg till att även tidens nya medium, radion, följde regimens linje. Costanzo Ciano var far till Galeazzo Ciano, som 1931 skulle gifta sig med Edda Mussolini, ledarens äldsta favoritdotter.

Bildresultat för Piero Gobetti
Piero Gobetti.

Det närmaste året misshandlades flera oppositionella till döds. Bland dem fanns den briljante antifascistiske journalisten Piero Gobetti som avled i Paris 1926, bara 25 år gammal, i sviterna av de skador han fått efter misshandeln. Gobetti låg bakom en berömd och slående beskrivning av Italiens nye ledare: ”hans personifiering av en självmedveten optimism, hans slughet som orator, hans kärlek till framgång och söndagsceremonier, hans virtuosa kontroll över mystifikation och emfas – allt detta gör honom ytterst populär bland italienarna”. Nyckeln till Mussolinis framgång, menade Gobetti, var ”hans totala brist på känsla för ironi”. Även politiker som socialistpartiets ledare Filippo Turati och tidigare premiärministern Francesco Saverio Nitti tvingades exil. Kommunistpartiets verksamhet blev underjordisk, och deras partiorgan L’Unità fortsatte att komma ut från Frankrike. Partiledaren Palmiro Togliatti flydde till Sovjetunionen.

Partiets ledande ideolog – och en av Italiens allra främsta politiska teoretiker någonsin – Antonio Gramsci, fängslades 1926 och skulle förbli i fångenskap till sin bortgång på ett sjukhus i Rom 1937. Gramscis politiska tankegods formades under de många åren i fängelse, och återfinns framför allt i 33 efterlämnade anteckningsböcker, quaderni.

Dåtidens kommunister såg Marx teorier som vetenskaplig sanning, snarare än som politik, och Gramsci skulle i teoribildning försöka hitta sätta att förklara hur fascismens tycktes ha förmåga att på obestämd tid ställa in den samhällsomvälvning som hans generation av marxistiska tänkare tidigare hållit för oundviklig.


Antonio Gramsci.

Detta sökande ledde Gramsci till en analys av samhälleliga krafter bortom de rent ekonomiska och till nyckelbegreppet hegemoni, ett sätt att förstå hur borgarklassen kan använda kulturell dominans för att vinna arbetarklassens medhåll i ett i grunden förtryckande samhälle.

Denna syn gav i sin tur nya idéer om de intellektuellas och kulturskaparnas centrala roll i kampen för en revolution. Efter andra världskriget skulle Gramscis idéer få största betydelse för i stort sett alla vänsterrörelser i Västeuropa och Sydamerika i allmänhet, och för det italienska kommunistpartiet i synnerhet.

Ett förödande kvartssekel med Berlusconi

TV-talet i januari 1994 blev en vattendelare i italiensk politik. Och följderna av Berlusconis amoralism, handlingsförlamning och populism präglar ännu landet.

Klockan 17.30, den 26 januari 1994, började bandet rulla. Nio minuter och trettio sekunder långt var talet; ett minutiöst utformat och repeterat framträdande, inspelat vid skrivbordet i mediemagnaten Silvio Berlusconis palats i Arcore norr om Milano. ”Italien är det land jag älskar”, började talet. Och här, fortsatte Berlusconi, ”har jag också fått min passion för friheten”.

Det var för att ”försvara friheten” affärsmannen beslutat att ”kliva in på plan”, som han uttrycker det. För Berlusconi vill inte leva i ett ”illiberalt land som styrs av samma gamla politiska intressen, med dolda agendor och ansvariga för landets nuvarande prekära sociala och ekonomiska situation.”

Den framgångsrike entreprenören offrar sig för sitt älskade Italien, lät han tittarna förstå. Samtidigt lanserades en raffinerad propagandakampanj – utformad av Fininvests kader av experter på pr, reklam och opinionsundersökningar – till stöd för hans parti Forza Italia.

Silvio Berlusconi håller tal i italiensk teve i november 1994.Det är idag omöjligt att återse talet utan känslor av både bitter ironi och sorg. Det verkliga motivet för Berlusconis entré i politiken var inte friheten, utan snarare att slå vakt om sin företagskoncerns unika grepp över det italienska medielandskapet, som hotades av en trolig vänsterregering i nästa val.

Också kritiken mot det gamla systemet var falsk. Det monopol på reklam-tv som gjort honom stormrik hade han roffat åt sig just genom sina kontakter med 1980-talets djupt korrupta italienska politikerklass. Om det gamla systemet haft en vinnare, så var det Berlusconi.

Den slipade entreprenören, som med högtidlig stämma förklarade att han frånträtt alla sina privata uppdrag för att uppoffra sig för det allmännas bästa, skulle gång på gång använda politiken för att gynna sina egna ekonomiska intressen.

Lika märkligt vald var den fiende som Berlusconi menade att landet behövde: kommunismen. År efter Berlinmurens fall, med det gamla italienska kommunistpartiet på fallrepet, var det förbluffande nog kommunismen som mer än något annat hotade landet.

Likt Trump drygt två decennier senare, utlovade Berlusconi att med affärsmannens smartness och erfarenhet vända landets ekonomi. I realiteten innebar hans epok det motsatta: år av nolltillväxt, uppskjutna reformer och uteblivna investeringar i det som kunnat ta landet från industri- till kunskapsnation. Att krisen 2008 slog så djupt mot landet är till stor del epoken Berlusconis fel.

Populismen är en stark underström i italiensk politik. Giuseppe Garibaldi, Benito Mussolini, Beppe Grillo, Umberto Bossi och Matteo Salvini – alla har de exploaterat italienarnas skepsis och misstro. För Garibaldi var det fransmännen och österrikarna, för Mussolini socialisterna (och senare judarna). För Beppe Grillo var det politikerna, för Umberto Bossi syditalienarna och makten i Rom. För Salvini – just nu Italiens mäktigaste man – är det invandrarna.

Italiens politiska liv hade fram till 1994 präglats av kalla kriget, som i nära ett halvsekel garanterade statsbärande kristdemokraternas maktinnehav. Själva nationen vilade också tungt på värderingarna från andra världskrigets motståndsrörelse, som kodifierades i landets progressiva konstitution från 1947.

Berlusconis entré fullbordade nedmonteringen av detta system. Hans valallians Forza Italia, som till allas förvåning segrade i valet bara två månader efter TV-talet, legitimerade såväl främlingsfientliga Lega Nord som postfascisterna i Alleanza Nationale. Från Fininvests många mediekanaler, förlag och tidningar riktades nu angreppen mot partisanrörelsens ideal, mot den fria pressen, mot domstolsväsendet.

Kanske var alla lika goda kålsupare? ”Mussolini har aldrig mördat någon”, sade Berlusconi själv 2003. Och varför skulle man ta allt så allvarligt, när det finns halvnakna, dansande tjejer i tv-rutan att njuta av? Gör som jag, dansa och le och var framgångsrik!

1994 stod Italien och vägde mellan gammalt och nytt, omskakat av förändringarna i omvärlden och av den stora korruptionsskandalen Mani Pulite, som i grunden komprometterat den gamla politiska ledningen. En annan framtid var möjlig.

Så blev det inte. Istället var det Berlusconi som grep ögonblicket. I talets avslutning lovade han italienarna att bygga ett land som var mer rättvist, mer generöst, rikare, mer modernt och som skulle utgöra en stark kraft i både Europa och världen.

Idag ser vi effekterna av berlusconismen: en italiensk regering som skyller på de svagaste, som exploaterar EU-fientligheten, som känner sig befryndad med Viktor Orbán och Jair Bolsonaro och där 1,2 miljoner barn lever i fattigdom.

Palmiro Togliatti, kommunistpartiet och den stora vändningen i Salerno 1944

I mars 1944 återvände Palmiro Togliatti, kommunistpartiets ledare, till Italien från Moskva efter tio års exil. Den 51-årige Togliatti hade varit med och grundat partiet 1927, kämpade i spanska inbördeskriget och kom under tiden i Sovjetunionen att avancera till vice ordförande i kommunistinternationalen Komintern.
 
Som kommunist under fascismens storhetstid hade han också upplevt hur partiet förintats i både Italien och Tyskland och sett sina kamrater mördas och förlora i Spanien. Togliatti – känd som Il Migliore, ”Mäster” – hade också utvecklats till en synnerligen försiktig och strategisk politik, snarare än agitator.
 
Med sig till Italien och Salerno (den del av landet som nu befriats av de allierade) hade han nu ett för partikamraterna oväntat besked. Kommunisterna, förklarade han, skulle lägga sin avsky mot monarkin åt sidan för att istället ingå i den antifascistiska samlingsregering som under kungens ledning och med de allierades översyn nu höll på att bildas i Syditalien. Målet att krossa fascismen och befria landet var tills vidare överordnat allt annat.

Palmiro Togliatti, generalsekreterare för Partito Comunista Italiana under åren 1938-1964.

Han slog också fast att makten i det kommande, fria Italien skulle avgöras i fria, allmänna val. På så sätt skulle PCI bidra till att skapa vad Togliatti kallade en ”progressiv demokrati”. Han underströk också att samlingsregeringens nationella enhet borde fortsätta några år efter freden, under rekonstruktionen av landet – och att inte bara socialister utan även den nya, stora kraften i italiensk politik, kristdemokraterna, skulle inkluderas. 

Som en konsekvens av Togliattis linje – känd som la svolta di Salerno (“svolta” betyder “vändning” ingick partiet i samlingsregeringarna under 1944-1946 och tog del i utformningen av landets konstitution.
När andra kommunistiska stater gick mot renodlad diktatur, valde alltså Togliatti – trots sin tid i Sovjet och beundran för Stalin – att i ett historiskt vägval styra mot demokrati och breda samarbeten. Till viss del var beslutet framtvingat: Italien kontrollerades av de allierade och de skulle knappast tolerera ett mer aggressivt, revolutionärt kommunistparti.
 
Bidragande var säkerligen också de tankar som utvecklats av Antonio Gramsci, PCI:s store teoretiker. Gramsci hade avlidit i fängelse 1937, men hade lämnat efter sig ett antal – sedermera mycket berömda – anteckningsböcker, som Togliatti hade tillgång till. En av Gramscis centrala teser handlade om hur skillnaderna mellan öst och väst nödvändiggjorde olika strategier för kommunisterna. I väst skulle aldrig en våldsam revolution fungera, var hans analys. PCI skulle istället metodiskt och långsiktigt arbeta bana väg för revolutionen genom att låta partiet ta ledningen i att stärka samhällets antikapitalistiska krafter – med Gramscis terminologi etablera hegemoni.
 
För partiet gällde det därför att bredda sig och skapa en stark gräsrotsorganisation, något som Togliatti också grep sig an med stor framgång. Att partiet inte förbjöds var en förutsättning för en sådan strategi. Under 1944-1945 ökade också antalet medlemmar i partiet – och i de kommunistiska partisanförbanden – explosionsartat. Togliattis historiska vägval, känd som la svolta di Salerno, skulle prägla PCI:s agerande under flera decennier. Också rent militärt var PCI:s strategi betydelsefull. Genom att ingå i regeringen legitimerades de kommunistiskt dominerade CLN-råden vilket gjorde att de allierade nu kunde börja stödja motståndsrörelsen ekonomiskt och militärt.

Kristdemokraten Alcide De Gasperi och kommunistledaren Palmiro Togliatti var de dominerande politikerna i Italien efter andra världskriget. Med Vatikanens resurser i ryggen – och en konsekvent demokratisk hållning – lyckades De Gasperi leda landets övergång till demokrati. Togliatti avvek i sin tur från Sovjetunionens linje och gjorde det starka kommunistpartiet till en accepterad del av det demokratiska Italien. Hans kompromisslinje skulle dock kritiseras hårt; den omdaning av samhället som den starka, kommunistdominerade motståndsrörelsen drömt om realiserades aldrig.

Inför den allierade slutoffensiven våren 1945 var partisanerna starka i norr – och de fick också prestigen av att ha varit de som grep och dömde Benito Mussolini.
 
Samtidigt har PCI:s strategin kritiserats. Genom att ensidigt utlysa borgfred i den nationella endräktens namn drog partiet aldrig nytta av den enorma goodwill och framgångsvåg som åren kring krigsslutet innebar. Togliatti väntade och samarbetade, medan de öppningar för att kräva jordreform eller bättre villkor för Italiens arbetare som nu fanns gled honom och partiet ur händerna.
 
Likaså ställde aldrig partiet de hårda krav som borde ställts på att sanera den offentliga förvaltningen på ex-fascister, med påföljd att rättsväsende, polis och militär (för att ta några exempel) fortsatte att domineras av tidigare övertygade fascister i flera decennier efter krigsslutet.

Det okända barnhemssystemet krävde hundratusentals spädbarns liv

Det är något av en truism att Italien är ett samhälle som sätter familjen högt. Det samma gäller, åtminstone traditionellt, för andra sociala institutioner som moderskapet och den kristna tron. Ändå hade Italien under flera hundra år ett system som tvingade ogifta kvinnor att lämna bort sina nyfödda spädbarn till barnhem – ett öde som i de allra flesta fall ledde till barnens snara död.

Detta lika barbariska som kvinno- och livsfientliga system står i fokus för den amerikanske historikern David I Kertzers fantastiska bok Sacrified for Honor, med undertiteln Italian Infant Abandonment and the Politics of Reproductive Control.

Bildresultat för sacrifice for honor kertzer

David I Kertzers bok om det italienska barnhemssystemet under 1800-talet kom ut 1993.

I boken spårar Kertzer det nätverk av barnhem som med start under motreformationen byggdes upp i den italienska halvöns många småstater. Själva motorn i systemet var kyrkans benhårda fördömande av utomäktenskapliga barn. Att föda ett barn utom äktenskapet ansågs förknippat med evig skam – inte bara för mamman, utanför hela hennes släkt.

En annan förevändning var att skydda själva barnet. Den ogifta mammans oerhörda skam skulle annars lätt driva henne till att döda sig eget barn; i det fall det skedde innan barnet döpts skulle dess själ vara dömd att för alltid existera i limbo, skuggvärlden mellan himmel och helvete. För att bevara mammans ära var det alltså viktigt att hon kunde lämna ifrån sig sitt nyfödda barn anonymt.

Sålunda etablerades ett nätverk av barnhem. Det äldsta och mest berömda är Ospedale degli Innocenti i Florens, känt för Filippo Brunelleschis nydanade arkitektur. Men den stora majoriteten var långt enklare: ofta fuktiga, mörka och smutsiga kåkar, där barnen kunde levereras in genom ett särskilt svänghjul, la ruota, som gjorde att modern och personalen på insidan inte behövde ha någon kontakt. På kyrkans uppdrag tvingades lokala borgmästare och barnmorskor att agera agenter: inga ogifta kvinnor skulle kunna dölja sin graviditet.

Efter förlossningen transporterades de nyfödda ofta långa sträckor – och ofta dog de på vägen. I teorin skulle ett system med betalda ammor hålla liv i spädbarnen, men i praktiken fungerade det illa. Det var ständigt ont om ammor, mjölken räckte in till och de små barnen dukade under i en fasansfull takt. På ett av de största barnhemmen, Annunziata i Napoli, lämnades i början av 1800-talet ungefär 2 000 barn in varje år. Men än hälften av dem dog av svält. I andra städer var dödstalen ännu högre.

En oönskad konsekvens av systemet med anonyma “inkast” för bebisar var att även gifta par började lämna in sina barn på barnhem. Detta skick sågs inte med blida ögon av myndigheterna; man menade att de gifta paren drog fördel av ett system som inte skapats för dem. Detta systematiska övergivande av nyfödda sammanföll med industrialiseringen, där många arbetarkvinnor helt enkelt inte förmådde att ta hand om sina barn.

Först genom Italiens enande från 1861 började attityderna förändras. Man började tala om barnets rättigheter, inte bara mammans rätt att behålla sin “ära”. Om faderns rättigheter talades det mycket tyst: det ansågs fullständigt självklart att det skulle finnas ett system på plats som “skyddade familjen” – det vill säga, lät män som gjort kvinnor gravida slippa undan varje form av ansvar. De inlämnade barnen hade inga som helst möjligheter att få reda på vem deras var var.

La routa – snurran – som hörde till sjukhuset Santo Spirito in Sassia i Rom finns ännu bevarad.

En lite mer kuriös sida av detta storskaliga barnamord – för ett sådant var det – var att de barnhemsbarnen genom dopet på barnhemmet gavs nya namn. Ofta avslöjade dessa namn omgående barnens status som oäktingar, eftersom de döptes efter det barnhem där de tagits emot.

I Florens fick de till exempel heta Degli Innocenti, i Siena Della Scala, i södra Italien Esposito eller Degli Esposti (de båda senare är former av esposto, “övergiven”). Eller så gavs de namn efter sin association med kyrkan: Del Frate eller Del Prete. Väldigt vanligt var också namnet Innocenti – i Bologna existerade det faktiskt ett kommunalt påbud om att alla barnhemsbarn skulle bära detta namn. En annat sätt var också att man lät efternamnet bildas av förnamnet, som Amato Amati eller Barbera Barberi. I Milano gavs alla barnhemsbarn namnet Colombo (“duva”), vilket gjort att namnet än idag är stadens näst mest förekommande efternamn. Namnskicket fick som konsekvens att barnens stigmata som bastardi blev livslångt.

Systemet med la routa – den snurrande luck-konstruktion där barn kunde lämnas in anonymt – började försvinna i slutet av 1800-talet. Men inrotade vanor försvinner långsamt, liksom skammen över att föda ett oäkta barn. Ännu in på 1930-talet fanns enstaka ruote kvar i delar av Mezzogiorno.

Barnhemsbarn i Potenza under 1930-talet.

David I Kertzers bok är en av de mest skakande och klargörande böcker jag läst om Italiens historia. Den ger också en djupare förståelse för det djupa hat mot kyrkan som var så bärande för många av Italiens ledande risorgimento-politiker: det var detta djupa, institutionaliserade hedersförtryck som den nya staten långsamt lyckades bryta.

 

 

Dunderkuren: berättelsen om teriak, historiens mest långlivade läkemedel

I nästan 2000 år var teriak det förnämaste läkemedel som gick att köpa för pengar. Med 64 ingredienser – bland dem torkat ormkött, honung och opium – ansågs blandningen både förebygga och bota alla sjukdomar.

Berättelsen börjar vid Svarta havet kust. Härifrån utgick under århundradena före vår tideräknings början ett mäktigt imperium, Pontus. Den siste av Pontus regenter var Mithridates IV. Under Mithridates tid vid makten växte Pontus, för att till slut nå från Armenien och Syrien i söder till Svarta havets norra kust.

Idag är Mithridates förstås så gott som bortglömd. Men under sin storhetstid var han en beryktad figur i den antika världen, inte minst för sin förmåga att hålla de romerska arméerna stången.

Ett romersk porträtt av Mithridates.

Mithridates led av en stor skräck: att bli förgiftad. I sitt eget, kungliga laboratorium bedrev han därför ingående studier kring såväl gifter som motgifter. Enligt sentida romerska författare prövade den grymme kungen sina giftteorier på dödsdömda fångar, som han lät utsättas för ormbett eller förgiftning.

Därefter undersökte han vilka motgifter som eventuellt kunde ha effekt. Efter år av forskning kombinerade kungen alla sina mest kraftfulla motmedel till en enda undergörande blandning.

År 66 f Kr erövrade en romersk här slutligen Pontus och tvingade Mithridates i landsflykt norrut mot Krim. Romarnas befälhavare Pompejus lät nu lägga beslag på kungens bibliotek och snart började läkare hemma i Rom framställa sina egna varianter av kungens berömda medicin, som de kallade mithridatium efter sin beryktade upphovsman.

Enligt ryktet skyddade mithridatium mot förgiftningar, både orsakade av djurs bett och av illasinnade människors ränker. Giftmord var inte ovanliga i Rom; faktum är att munskänkarna, pregustatores, var så många att de hade ett eget skrå. En medicin som skyddade mot gift fanns det många som skulle kunna tänka sig att betala för.

En som visste en del om gift var den beryktade kejsaren Nero (37-68 e Kr). Antika källor nämner att han en gång själv anlitade en professionell förgiftare från Gallien, en viss Locusta.

“Locusta prövar i närvaro av Nero det gift som förberetts åt Britannicus”. Målning av Joseph-Noël Sylvestre, 1876.

Nero hade också en skicklig husläkare från Grekland, Andromachos. Att hitta ett effektivt motgift mot gift stod – av förklarliga skäl – högt på hans dagordning. Andromachos utgick från kung Mithridates recept, men gjorde en rad tillägg. Till slut var antalet ingredienser uppe i 64, varav pulveriserad ormkött ansågs allra viktigast.

Logiken bakom är inte svår att förstå: ont skulle kunna fördriva ont, gift skulle motverka gift. Ormens förmåga att motstå sitt eget dödliga gift fascinerade romarna; kunde då inte dess kött ge människan samma förmåga?

Till detta lades allt vad romarna kunde uppbringa av välgörande örter, exotiska kryddor och salvor, kostsamt vin och honung. Andromachos femdubblade också andelen av en annan mer potent ingrediens: saft från opiumvallmo. Resultatet var en kletig, starkt doftande och smakande deg eller smet med en avsevärt lugnande effekt, som kunde smörjas in, ätas rå eller upplöst i vin.

Doktor Andromachos gav sin blandning namnet theriaca, eller teriak.

Roten till namnet är ett grekiskt adjektiv för något vilt, odjursaktigt och otämjt – och medicinen var kort sagt ett botemedel mot bett och gifter. Namnet mithridatium fortsätter dock att användas, inte minst för den fascinerande kopplingen till den exotiske och mytiske giftkungen vid Svarta havet.

Vad Andromachos egentligen hade skapat var ett kraftfullt och beroendeframkallande lugnande medel. Teriak var också oerhört dyrt och komplicerat att framställa: en drog för de rikaste.

En av de mest hängivna teriakanvändarna var kejsaren Marcus Antonius (121-180). Hans livläkare Claudios Galenos beskrev hur kejsaren brukade ta en gnutta teriak ”stor som en egyptisk böna” i stort sett dagligen.

Galenos är förstås inte vem som helst. Han var en skicklig kirurg och en observant anatomiker, men har framför allt gått till historien för sin humoralpatologi, en pseudovetenskaplig teori som dominerade västerländsk medicin ända in på 1800-talet. Galenos menade att alla sjukdomar går att spåra till obalans mellan de fyra kroppsvätskorna gul galla, svart galla, slem och blod.

Teriak är en hörnsten i Galenos medicinska universum. I böcker som De Antidotis och De Theriacé argumenterar han för hur blandningens totalförsvar av ingredienser eliminerar behovet av att identifiera vilket gift som ska motverkas. Kombinationen av alla kända motgifter skapar en samlad massa, aktiv mot allt.

Galenos status färgar av sig på teriaken: den blir kungen av mediciner, kronan på en apotekares hantverk. Med tiden utökas antalet åkommor som kan botas eller motverkas med teriak. Från sitt ursprung som skydd mot förgiftning blir den en universalmedicin, verksam mot allt. Både Septimius Severus (193-211) och Caracalla (198-217) var flitiga nyttjare.

Den grekisk-romerske läkaren Galenos (cirka 130-210 e Kr).

Seklerna efter Västroms fall tycks det hyperexklusiva preparatet, sammansatt av örter från när och fjärran, ha försvunnit från Västeuropa. I Bysans levde dock medicinen kvar och det var härifrån den återintroducerades i väst runt år 900.

En berömd läkekonstbok från England från denna tid berättar att Alfred, kung av Wessex, lät sända efter läkemedel från patriarken Elias av Jerusalem – bland dem teriak. De antika läkarnas skrifter (bland dem Galenos) hade också bevarats och spritts i den muslimska världen, och under namnet tiryaq fortsatte medicinen att framställas där.

När klassiska medicinska texter översattes tillbaka till latin i början av medeltiden följde naturligt nog de gamla recepten på teriak med och under 1100-talet tillverkades teriak i Venedig, Padua, Bologna, Konstantinopel och Kairo och handlades vida omkring. På många platser omgavs tillverkningen av särskilda ritualer.

Ofta blandades ingredienserna inför publik på allmän plats, för att bibehålla förtroendet för medicinens absoluta äkthet. Tron på blandningens krafter var så stark, att om någon mot förmodan inte skulle bli botad av teriak, var den givna förklaringen att det fuskats med någon av de 64 ingredienserna.

När digerdöden drabbar Europa i mitten av 1300-talet satte många förmögna personer åter sitt hopp till den romerska kuren. Också medicinens kopplingen till ormar, ödlor och grodor framstod som logisk, då det var en spridd uppfattning att digerdöden spreds just genom reptiler. Italien var först ut att drabbas av farsoten och i städer som Siena och Florens avled en tredjedel eller mer av befolkningen.

Några mil söder om Siena verkade läkaren Gentile da Foligno, vars traktat om pesten fick stor spridning. Enligt honom var teriak överlägset som bot och skydd mot smittan. Men den skulle vara minst ett år gammal för att få bästa effekt. Och barn ska inte äta eller dricka den berömda mixturen. För dem räcker det att smörja in sig, menade Gentile da Foligno.

Tillredning av teriak vid universitetet i Bologna, 1700-tal.

I England blev teriak känt som treacle och behöll in på 1500-talet sin status. Problemet med falsarier var dock betydande, vilket fick som följd att det brittiska läkarskrået 1540 antog ett av världens första program för kvalitetskontroll av läkemedel.

En särskild inspektörskår fick i uppgift att besöka städernas apotek och undersöka de mediciner som där framställdes och såldes. Reglementet gavs kunglig sanktion av Henrik VIII – och dryga böter väntade fuskare. Under Elisabeth I:s regering var endast en apotekare betrodd att framställda teriak.

Under 1500-talet dök farmakopéer upp i flera europeiska storstäder. De listade recept och tillverkningsmetoder för läkemedel. London var i sammanhanget ganska sent ute – först 1618 kom första versionen av London Pharmacopoeia. Den innehöll som förväntat detaljerade instruktioner för tillredningen av teriak.

När pest bröt ut i London 1665 gav kung Charles II läkarskrået i uppgift att publicera en samling råd för hur sjukdomen skulle bemötas. Främst i arsenalen: teriak och dess systermedicin, mithridatium. En av dem som under 1600-talet satte i sig rejäla mängder av medicinen var Oliver Cromwell – det var oklart om den räddade honom från pesten, men själv uppgav han att blandningen gjort underverk med hans acne.

Bildresultat för Anti Theriaca

William Heberdens essä om teriak från 1745 blev början till slutet för den över tvåtusen år gamla traditionen.

Först 1745 började den antika häxblandningens förmåga att ifrågasättas på allvar. Läkaren William Heberden gav då ut sin pamflett Antitherica, Essay on Mithridatium and Theriac som grundligt sågade den märkvärdiga blandningen. Heberdens kritik fick effekt och 1746 års brittiska farmakopé blev den sista där teriak upptogs.

Receptet inkluderade 61 olika ingredienser – många av dem identiska med Andromachos ursprungsrecept. I andra länder gick processen ännu långsammare. I den tyska farmakopén fanns ”galeniska” preparat innehållande orm med 1874, i den franska motsvarigheten ända till 1884.

Också i Sverige har teriak funnits på apotekens hyllor. Olaus Petri nämner medicinen redan 1530 och under försvenskade namn som treakel, treåkelse, träakel och trähackelse finns den belagt genom århundradena. ”Theriaker tagas in at swetta på” rekommenderas till exempel Linné år 1750.

Det mest seglivade bruket av teriak i Sverige kan vi tacka Kristian Henrik Hjärne (1709-1794) för. Han var bland annat livläkare åt drottning Ulrika Eleonora och lämnade efter sig ett populärt recept som blev känt som Hjärnes testamentes droppar, ett beskt örtelixir som påstods vara som både upplivande och livsförlängande.

Hjärnes testamentes droppar tillreddes av bland annat saffran, lärkträdssvamp, kinesisk rabarber, purpurgentiana, myrra, leveraloe och – naturligtvis – teriak, allt löst i alkohol för optimal effekt. Flaskor med Hjärnes testamentes droppar såldes i Sverige så sent som på 1950-talet.

Bildresultat för Alla testa d’oro

Alla testa d’oro i Venedig markerar platsen för ett gammalt apotek, specialiserat på just teriak.

Idag finns få spår kvar av den tvåtusenåriga medicinska rövarhistorian om mithridatium och teriak. Ett påtagligt sådant går dock att se i Venedig, den stad som under teriakens glansdagar ansågs stå för den förnämsta versionen av produkten.

Alldeles nära Ponte Rialto, sex meter upp på en husfasad, hänger ett huvud i förgylld brons i en kedja. På platsen låg en gång Venedigs mest berömda apotek, Alla testa d’oro (”Vid Guldhuvudet”), som började tillreda teriak år 1603.

Den invecklade processen upprepades tre gånger om året under noggrann övervakning av republikens ledning. Receptet höll Guldhuvudets apotek flytande i 240 år, innan strängare och modernare lagar under 1940-talet förbjöd användandet av opium och därmed gjorde det omöjligt att framställa enligt det gamla receptet. Men huvudet hänger alltså kvar.

Därmed kunde förstås historien om teriak och mithridatium ha nått sitt slut. Men så är det inte. Hjärnes testamentes droppar tillverkas nämligen fortfarande och under namn som ”Swedish bitter” och ”Schwedenbitter” fortsätter den beska örtblandningen att hitta köpare i hälsokostmarknadens utkanter.

Hösten 2016 kan man på den amerikanska näthandeln ”Pure Inside and Out” kan man beställa en flaska ”Swedish Bitter” som sägs hjälpa mot allt från sömnlöshet till diabetes och förstoppning. Långt ner i innehållsförteckningen dyker en bekant ingrediens upp: theriac venezian. Än lever kejsar Mithridates mystiska motgift.

 

 

64 ingredienser för att bota allt

Vill du göra din egen teriak? Bered till på att leta ordentligt i växtskafferiet. Dessutom behöver du vänta månader, eller år, på att blandningen ska fermenteras. Men den som väntar på något riktigt gott, som det heter …

Rötter: Iris, balsamrot, revfingerört, rabarber, ingefära, lavendel, gentiana, björnrot, valeriana, hålnunneört och lakritsrot.

Stjälkar och bark: Kassiakanel och ceylonkanel.

Blad: Lökgamander, ask, stenkyndel, kransborre, västindiskt citrongräs, gamander, cypress, lagerblad,

Blommor: ros, krokus, lavender, klint.

Frukter och frön: raps, persilja, svartkummin, anis, kardemumma, fänkål, johannesört, säfferötter, skärvfrön, morot, svartpeppar, långpeppar, en, kryddnejlika och champinjoner.

Gummi, olja och kådor: akacia, bensoeträd, gummi arabicum, stinkfloka, söt myrra, rökelse, terpentin, muskot, opiumvallmo.

Animaliska produkter: bävergäll, torkat och pulveriserat ormkött, ljus honung.

Mineraler: Bitumen (asfalt) från Döda havet, kopparhaltiga mineral.

 

Källor:

Nancy G Siraisi: Medieval and Early Renaissance Medicine

Norman F. Cantor: In the Wake of the Plague. The Black Death and the World it made

Guido Majno: The Healing Hand. Man and Wound in the Ancient World

Griffin, J P: Venetian treacle and the foundation of medicines regulation (British Journal of Clinical Pharmacology 2004)

Totelin, Laurence: Mithradates’ Antidote: A Pharmcological Ghost (Early Science and Medicine, 2004)

Norton, Stata: The Pharmacology of Mithridatum: A 2000-Year-Old Remedy (Molecular Interventions, 2006).

 

 

Bilden av staden har alltid handlat om makt. Essä om Rom, Baltimore och Malmö.

Det är numer en ofta upprepad iakttagelse att vi tycks leva i en tid och ett samhälle där bilden av något – en religion, en stad, ett land – ofta tycks vara viktigare än verkligheten. Objektiva fakta har begränsat värde, det är om tolkningen som striden står.

Och ju mer politiserade tolkningarna bli, desto mer oförenliga blir bilderna. Numera lever vårt land ett dubbelliv: i några ögon ett mångkulturellt inferno på väg mot stupet i full fart, i andra världens lyckligaste, mest jämställda och kreativa land.

Samma problem har drabbat Malmö. Det märks i den regelbundet återkommande våndan inför ”Malmöbilden”. Om det är skönmålarna eller svartmålarna som har mest rätt vet jag inte. Det handlar kanske snarast om vem som har bredast pensel. Det enda alla tycks kunna enas om är att Malmö absolut inte är något vanligt ställe.

NIgel Farage, påven Bonifacius, Katrin Stjernfeldt Jammeh och Omar Little. Alla aktörer i strider om bilden av staden.

Att städer existerar på ett symboliskt och ett reellt plan samtidigt är ingen nyhet. Och ju längre ifrån vi befinner oss, desto mer tenderar vi att reducera en stad till klichéer. Allt det vanliga i en stad tonar bort. Ibland blir bilden så stark att den nästan raderar ut den verkliga staden.

Jerusalem är ett sådant exempel: i sekel efter sekel har staden existerat som en metafor, en längtan, ett pris att slåss om. Det finns till och med en religiös föreställning om ett himmelskt Jerusalem, en perfekt stad i paradiset.

Ytterligare ett exempel på symbolernas makt över verkligheten och tanken – en plats jag tänkte uppehålla mig vid här – är Rom. Det är en stad som i snart 3000 år haft en förmåga att förhäxa och blända sina betraktare. Några har sett storhet, andra förfall. De mäktiga har i Rom sett ett redskap, ett dragdjur att spänna för sina egna ambitioner. Det som inte passat in i deras bild av den imaginära staden har rivits.

Först ut var den store imperiebyggaren Augustus. Hans ambitioner för Rom var grandiosa: staden skulle större, ståtligare, rikare. Den skulle mäta sig med andra metropoler i romarriket, som Alexandra. Det skulle stråla om Roms gator, tempel och teatrar. Det här var maktens centrum och det behövde manifesteras i byggnader.

I sitt testamente, som spreds i otaliga kopior över imperiet, lade kejsaren största vikt vid vilka byggnader som tillkommit, renoverats eller fått nytt tak under hans långa tid som regent. Och, konstaterar han nöjt i ett berömt citat: ”Jag tog över en stad i tegel och efterlämnade en i marmor”.

Rom var inte bara en stad, den var också ett skyltfönster för imperiet. Ett varumärke.

Genom årtusenden fortsatte kejsare och påvar att drämma sina visioner i huvudet på den faktiska staden. Under medeltiden befolkades staden av mer eller mindre fiktiva helgon, martyrer och heliga platser. Bakgrunden var i stora stycken rent ekonomisk: genom att ge staden status – och på den här tiden var det heliga ben som gav status – konsoliderades stadens ställning som kristendomens centrum.

Det betydde i sin tur att skaror av pilgrimer sökte sig till staden, med förträffliga intäkter för alla från skomakare till kardinaler som välkommen effekt. Att staden från år 1300 sockrade erbjudandet med fullständig syndaförlåtelse i samband med särskilda jubelår skadade förstå inte heller. Så nästa gång du hör en stad som vill marknadsföra sig som evenemangs- eller konferensstad så vet du nu var idén föddes först: i medeltidens Rom.

Under renässansen på 1400-talet laddades det antika arvet med helt ny mening när vittrade stenar och halv oläsliga handskrifter plötsligt visade sig rymma nycklar till en helt ny syn på människan. Och under barocken skapades multimediala kulissmiljöer som jesuiternas moderkyrka Il Gesù, den närbelägna kyrkan Sant’Ignazio och förstås Peterskyrkan och Petersplatsen i samma propagandasyfte.

Il Gesù, Rom.

Den verkliga staden, den verkliga religionen i all ära – men det var skenet som var anledningen de enorma investeringarna. Stadens utformning reflekterade och stärkte dess symboliska roll som Västerlandets andliga huvudstad.

Ett par hundra år senare vallfärdade Nordeuropas unga överklassmän till Rom på jakt efter bildning. Inte heller nu handlade deras längtan efter den verkliga staden, en vid den här tiden ganska nedgången, stillastående kyrkoenklav, stor som dagens Kalmar eller Kristianstad. Nej, det var vingslagen från det mytiska, antika Rom som lockade; att bara blicka ut över och kontemplera Forum Romanum ansågs utveckla och förädla den unge mannens själ.

Ofta blev mötet med stadens handfast stinkande gränser och tiggare en besvikelse. Reseskildringarna beklagar hur lite av den stolta, antika karaktären som bevarats hos romarna.

Under den unga italienska nationens första halvsekel, mellan 1870 och 1920 var bilden av Rom ett ständigt huvudbry för makthavarna. Staden var inte tillräckligt stor, inte tillräckligt modern och inte tillräckligt grandios för att duga som projektionsyta för nationalistiska fantasier. Den var ett bakvatten, om än med ett storslaget förflutet.

Inte heller hjälpte det att floden Tibern, som rinner rakt genom staden, med jämna mellanrum svämmade över och dränkte stadens centrala delar i gyttja, skräp och stinkande avloppsvatten. Aldrig var disprepansen mellan symbolen Rom och verklighetens sjaskiga småstad så skriande som när Italiens första kung Viktor Emanuel besökte den nya huvudstaden vid nyåret 1870-1871. Den otyglade Tibern hade förvandlat de centrala kvarteren till en blöt, stinkande och smutsig plats.

Roms innerstad vid översvämning i Tibern i slutet av 1800-talet. Målning av Ettore Roesler Franz.

Under Italiens fascistiska era nådde besattheten av sken och bländverk ett svårslaget crescendo. Hela kvarter och stadsdelar jämnades med marken i ambitionen att frilägga de delar av Rom som Mussolini ansåg värda att lyfta fram – det vill säga ruinerna från antiken, helst då kejsartiden. Å andra sidan var inte det antika arvet viktigare än att regimen kunde tänka sig att asfaltera över stora delar av Forum Romanum för att anlägga en spikrak paradgata, via dell’Impero, mellan Piazza Venezia och Colosseum. Där skulle Mussolinis långväga gäster kunna färdas i konvoj och beundra de ståtliga kulisserna. Och inför en sådan anblick skulle det inte längre råda någon tvekan om att Roms tredje stora imperium hade anlänt.

Än idag är det imaginära Rom oerhört starkt. Lager på lager av mytbildning – från Augustus till Federico Fellini – har skapat ett fantastins Rom vitt skilt från verklighetens 3,5-miljonersstad. Sanningen är att nittionio av hundra turister aldrig rör sig utanför den del av staden är endast en tiondel av romarna bor och arbetar, alltså det innersta centrum.

Utanför breder en helt annan stad ut sig, anonym och kaotisk. Det är som om Stockholm hade likställts med Gamla Stan eller Malmö med Gamla Väster. Tolv miljoner turister om året anländer för att beskåda bländverket, inte för att ta del av den egentliga staden.

Jag läste i ett nummer av magasinet Skåne att Malmös kommunalråd Karin Stjernfeldt Jammeh (S) är trött på snacket om bilden av Malmö och på de etiketter som stnädigt klistras på orten, inte minst av högerpopulister. Brittiska Ukip-ledaren Nigel Farage utmålade till och med Malmö som ”Europas våldtäktshuvudstad”, vad nu en sådan etikett kan tänkas betyda. Det är Malmö som rekvisita i en skruvad politisk fars utan verklighetsankytning.

Samtidigt har socialdemokraternas hegemoni i staden som bekant också vilat på en solid grund av symboliskt kapital. Som ett proffscykellag skulle invånarna sugas med i vinddraget efter skyskrapor och broar. Att några ändå inte orkade med i tempot verkar idag mer än uppenbart.

Kontrollen över bilden kräver numera dessutom betydande resurser i form av pengar och personal. I journalistkretsar har det sedan länge funnits en pyrande irritation över stadens offensiva informationsarbete. Det är flera år sedan antalet kommunalt anställda kommunikatörer passerade antalet granskande journalister – och de håller ögonen på vad som skrivs och rapporteras om Malmös problem.

Är nyheterna för misshagliga låter de oss journalister veta det och försöker desarmera vad de uppfattar som skadegörelse på bilden av staden. Det ängsliga bevakandet av ”bilden” har också stadens politiska opposition skjutit in sig på; socialdemokraterna bryr sig mer om att sminka över och resa kulisser än att ärligt diskutera de verkliga problemen.

Ännu längre gick myndigheterna i Baltimore år 2002. Då hade just den banbrytande kriminalserien ”The Wire” börjat sändas i USA. Serien gav en skoningslös bild av våldet och drogerna i Baltimores fattiga kvarter. Alltför skoningslös – och inte rättvisande, menade stadens kommunfullmäktige, som anordnade en hearing om hur en bättre och mer positiv bild av staden skulle kunna spridas.

Enligt politikerna bidrog serien till att förstärka en bild av staden som fylld av hopplöshet och misär. Allt för lite ansträngning gjordes i serien för att belysa alla de ”storartade och underbara saker som också sker här, istället för att i ett svep anklaga hela befolkningen, rättssystemet och skolan”.

Andra städers deckarserier är inte allt så dystra som ”The Wire”, klagade polischefen Frederick H Bealefeld. ”Vet ni hur Miami framställs i sin deckarserie? De har utredare som ser ut som modeller, som kör runt i sportbilar. Och i New York? Stenhårda förhörsledare, kompetenta polismän som lyckas ro i land även de mest skruvade, komplicerade utredningar”. Skadan var djup och långtgående, fortsatte polischefen. ”The Wire är en smutskastning av staden som kommer att ta decennier att övervinna”.

Baltimore och Bagdad. Detroit och Beirut. Florens, San Francisco och Södertälje. Några städer glittrar det om, andra manar fram bilder av rök, damm, våld och skräck. Ändå är förstås sanningen den att den största delen av livet i städer flyter på som vanligt. Det smäller bomber i Bagdad, men några miljoner går också till jobbet varje dag. Det finns många utbrända ödekåkar i Detroit, men också knattefotbollsturneringar, loppis och gårdsdagar. På trappstegen till Peterskyrkan jobbade skomakare, grönsaksförsäljare och bokhandlare.

Lärdomen från historien blir att aldrig glömma bort att bilden av en stad är en ständigt pågående dragkamp. Och ju mer som står på spel, politiskt och ideologiskt, desto hårdare blir kampen om att äga och definiera bilden.

Vem som tillåts bestämma bilden av staden har alltid handlat om makt.

 

 

 

 

 

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda “parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig “avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av “parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man “sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till “fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som “volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.

Enrico Toti: enbent cyklist och krigshjälte

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti på en bild från 1910.

Åren runt 1900 var cykeln ett nytt inslag i Italien. Som andra tekniska nymodigheter knöts både förhoppningar och farhågor till la macchina, maskinen.

Cykelsporten tog snart fart med lopp som Milano-San Remo och Giro di Lombardia. Det största loppet av alla, Giro d’Italia kördes första gången i maj 1909.

Men myndigheterna oroades också av cykelns snabba spridning – den gjorde arbetarna mobila – och ökade deras förmåga att snabbt samla folk till strejker, manifestationer och demonstrationer. I Milano förbjöd myndigheterna under en period cyklar i staden av just denna anledning.

Arbetarrörelsen omfamnade snart cykeln. Det skapades socialistiska cykelklubbar och ciclisti rossi – röda cyklister – blev en vanlig syn på vägarna i norra Italien. Klubbarna förmedlade dessutom möjligheten att köpa cyklar till subventionerat pris. Märket hette Avanti! (Framåt!) och de tillhörande däcken kallades Carlo Marx.

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti (1882-1916)

Också i militären tog man sig an det nya, effektiva transportmedlet. Särskilda cykelburna bersagligeri-förband skapades och många av dem deltog i striderna i norr under första världskriget.

Det är också i detta sammanhang en av den italienska cykelhistoriens mest besynnerliga hjältar dyker upp. Han hette Enrico Toti och föddes i Rom 1882.

Hans far arbetade vid järnvägen och Enrico följde – efter några år i flotten i faderns spår och fick arbetet som eldare vid Ferrovie dello Stato, statsjärnvägarna.

Den 27 mars 1908 arbetade Enrico Toti med att fylla på vatten på ett lokomotiv på stationen i Colleferro sydöst om Rom, när han halkade och föll ner på spåret. Han under ett rullande tåghjul och förlorade omgående sitt vänsterben strax under bäckenet.

Toti var dock en äventyrlig själ – och han tänkte inte låt sig hindras av olyckan. Efter några år som måttligt framgångsrik uppfinnare gav han sig 1911 ut på en extraordinär cykeltur.

Från Rom cyklade han norrut mot Paris, för att sedan fortsätta mot Belgien, Danmark, Sverige och Finland. Den enbente cyklisten fortsatte därefter ner genom Ryssland och Polen och återkom först 1912 till Italien.

Resan gav mersmak, för redan året efter var Toti ute på vägarna igen. Den här gången cyklade han söderut: via Levanten nådde han Alexandria i Egypten och trampade därifrån ner mot gränsen till Sudan. Där stötte han dock på patrull i form av brittiska soldater, som gjorde bedömningen att resan var allt för farlig. De förmådde honom att återvända till Kairo, varifrån han tog färjan tillbaka hem.

Bildresultat för Enrico Toti

Samtida propagandabild, visande Totis död i första världskriget 1916. Enligt propagandan ska han – dödligt sårad – ha kastat sin krycka mot fienden och ropat “Jag dör inte”, innan han segnade ner.

År 1915 gick Italien in i första världskriget genom att förklara krig mot sin tidigare allierade, Österrike-Ungern. Patriotismen svallade – särskilt för de italienskspråkiga områden som ännu behärskades av Österrike-Ungern, och som nationalisterna förstås ansåg rätteligen borde inlemmas i Italien.

Att strida för sitt land var något Enrico Toti inte ville missa och han anmälde sig snart som frivillig. Tre gånger om nekades han att ta värvning; armén hade inte plats för en nu drygt trettioårig enbent världscyklist och ex-eldare.

Trots detta begav sig Toti mot fronten i Friulien, i nordöst, för att om möjligt ansluta sig till trupperna där.

Vid den här tiden hade Toti blivit något av en celebritet i Italien och en av befälhavarna lät honom följa med trupperna som frivillig, icke-stridande. Totis exempel ansågs ha en god inverkan på moralen hos trupperna, som vid den här tiden var inbegripna i mycket hårda och kostsamma strider, med tunga förluster. Toti fungerade också som kurir och cyklade med bud mellan olika truppenheter.

Inte heller detta var dock gott nog för patrioten Toti – han ville strida, vid frontlinjen. Och till slut lyckades det: han upptogs som menig i ett cykelburet bersaglieriförband. Bataljonens befälhavare förklarade att han nu var en av dem och förärade honom truppernas kännetecken, den plymförsedda hjälmen.

Bildresultat för Enrico Toti

Toti i tjänst som kurir vid fronten under första världskriget.

På eftermiddagen den 6 augusti 1916 avancerade Totis grupp mot höjd i närheten av Monfalcone i Friulien, norr om Trieste och nära gränsen till dagens Slovenien. Toti gick i täten med gevär och krycka när han träffades av ett skott och föll till marken.

Enligt samtida skildringar – i tidstypisk heroisk stil – fortsatte han att kasta granater, trots sin skada. När han åter reste sig träffades han åter av en kula och sårades dödligt.

Enligt legenden ska han ha kastat sin krycka mot fienden och ropat Nun moro io! – Jag dör inte! – innan han segnade ner. Därefter kysste han plymen på sin bersagliere-hjälm och somnade in. (De heroiska överdrifterna har senare visat sig vara propaganda och efterhandskonstruktioner).

Krigspropagandan gjorde snart ett stort nummer av Totis öde. Han tilldelades arméns guldmedalj för sina insatser och flera minnesmärken uppfördes till hans ära, ett av dem på Pincio i Rom.

Toti kom också efter kriget att bli en hjälte för den nationalistiska och proto-fascistiska grupp av krigsveteraner som skulle bli en så viktig stödtrupp för Mussolinis fascistparti ett par år senare. När Toti i början av 1920-talet slutligen begravdes i Rom bröt kravaller ut i San Giovanni-området mellan anarkister och fascister.

Än idag bär en lång rad gator över hela Italien Enrico Totis namn.

Bildresultat för Enrico Toti

Totis cykel finns att se på bersaglierimuséet i Rom. På den cyklade han från Lappland till Sudan under åren 1911-1913.

« Äldre inlägg